"Det är vackert af dig", sade gevärssmeden, "men det går troligen inte för sig, så länge vi ej få hjelp af svenskarne."
"Men, det är just det som vi få, och det redan i morgon", hviskade Gerhard så lågt, att en spion icke skulle kunnat höra det med mindre han stått invid talarens sida. "Jag såg i Stettin att svensken beredde sig till uppbrottet", fortfor han med samma lågmälda stämma, "och när jag frågade efter resans mål, lät man mig förstå, att den svenske kungen hade för afsigt att helsa på Fernando da Oapua och tillbringa juldagarne hos oss. Ungefär på samma gång som jag lemnade Stettin, gick den svenska förtruppen från Damm, och det är, som I veten, blott två mils väg hit."
Gevärssmeden tryckte varmt Gerhards händer, och handskmakaren stod just i beredskap att med några ord uttrycka sin glädje öfver underrättelsen, då Gerhard med ens vacklade och störtade till marken. Men gevärssmedens skarpa blickar hade redan, innan det blef för sent, upptäckt orsaken till ynglingens fall.
"Visste jag inte, att den fördömde italienarens spioner skulle stryka här omkring", utbrast han med halfhög stämma och störtade sig med all makt öfver den mörka kropp, som låg ofvanpå Gerhard, grep tag i den med hela sin kraft och slungade den ett godt stycke åt sidan. Nästan samtidigt ryckte handskmakaren upp ynglingen, mot hvars högra skuldra spionens dolkstöt hade snuddat utan att göra den ringaste skada.
Spionen var nästan ögonblickligen på benen, och hans gälla rop: "Hitåt, soldarer!" skallade så olycksbådande genom den mörka qvällen. Men det var också sista gången han uppgaf detta rop, ty med blixtens hastighet ryckte gevärssmeden en af sina pistoler ur bältet och sköt utan att betänka sig en enda sekund en kula rakt i spionens bröst. Han föll utan att gifva ett enda ljud ifrån sig.
"Nu fort undan!" skrek gevärssmeden. "Den der har utan tvifvel fått nog. Nu gäller det att se till på hvad sätt vi må komma undan!"
Ett förfärligt larm uppstod på "Kung Gambrinus" när skottet brann af. Den halfsofvande kroaten sprang upp, som om en orm stungit honom. Wallonen satte ölmuggen så häftigt i stenbordet, att den gick i kras och slängde pipan rakt i ansigtet på värden, som svärjande ref sig i pannan, der det våldsamma slaget träffade. Alla nyktrade i ett enda ögonblick till och när ropet: "Svensken kommer! svensken är öfver oss!" ljöd öfver det döfvande larmet, tumlade hela den druckna massan hals öfver hufvud ut genom dörren. Larmet på gatan blef ännu värre, i det att ute ströfvande soldathopar samlade sig. Trängseln på gatan blef snart förfärlig. Alla frågade hvarandra hvad som stod på, men ingen kunde svara derpå. Ingen observerade heller i mörkret den skjutne spionen, förrän en beriden patrull kom tillstädes med sina facklor. De undersökte platsen och träffade på den fallne. En vid kappa, som dolt hans gestalt, hade fallit tillbaka. Några officerare gingo fram för att taga liket i betraktande, men studsade ögonblickligen tillbaka.
"Hvem är det?" frågade en af dem som såg sina kamraters bestörtning, och som ej kände den fallne.
"Fernando da Capuas biktfar, franciscanermunken Ambrosius", ljöd svaret. En annan tillade genast:
"Ambrosii död ska' komma att stå denna staden dyrt. Da Capua ska' veta att blodigt hämnas sin förtrogne." Till de omkringstående kroaterna sade han: "Genomsök noga hela staden. Jag misstänker att det är vapensmeden Wanfrieds son, hvilken lär hålla sig fördold här, som föröfvat mordet. Femtio blanka dukater åt den som för honom död eller lefvande till mig."