Soldaterna skingrade sig. Somliga gingo tillbaka till "Kung Gambrinus", der värden ännu under tysta eder fortfor att gnida sin blodiga panna. Andra deremot skyndade att verkställa befallningen och länge dröjde det icke, förrän starka kroatafdelningar genomkorsade staden i alla riktningar, antastande och trakasserande hvem de mötte.
Men af flyktingarne funno de icke det ringaste spår. De hade tagit in på en sidogata, som i en annan riktning ledde ned till floden. Gynnade af mörkret kommo de oskadde ned till Oderns strand, hvarifrån en liten farkost öfverförde dem till motsatta sidan, der de åtminstone för ögonblicket voro i säkerhet.
3.
Det hus, i hvilket "mäster Hans", Franz Sehwanenfelz och Arnold blifvit inhyste, badade sina murar i Oderflodens vatten. Det var ett gammalt, till hälften förfallet magasin, fordom förvaringsrum för spanmål, nu tomt och öfvergifvet, utom af råttorna, hvilka också med sitt "tislande och tassande" och sitt pipande läte gjorde de fångne alla möjliga förtretligheter. Men en lycka i deras bedröfvelse var att de ej blifvit åtskilde. De kunde åtminstone nu få utbyta sina tankar.
"Just en härlig julafton, den här", brummade Franz Schwanenfelz, "och till på köpet har den fördömde italienaren tagit ifrån mig värjan, så att jag inte ens har ett försvarsmedel mot de djerfva fyrfotingarne, som ränna öfver mina ben, som om de vore akrobater. Vet du, Hans, hvem jag tror att vi ha att tacka för den här mindre trefliga julafton?"
"Jag menar, att det är da Capuas biktfar."
"Ja, det är alldeles säkert. Du vet att jag aldrig kunnat se den skenhelige jesuiten utan att mitt blod svallat öfver. Nå väl, i går förmiddag gick jag som hastigast in i Johanniskyrkan för att höra på deras messa, ty jag var ordentligt förargad. Jag blef der inte heller många minuter. Vid utgåendet mötte jag pater Ambrosius, den jag skulle vilja kalla djefvulen i egen person. Han stannade när han fick syn på mig och sade: 'Hvi har du blifvit en affälling Franz Schwanenfelz? du var dock i din mannaålder den rätta heliga kyrkan varmt tillgifven'."
"Och hvad svarade ni då, mäster Franz?" inföll Arnold, då Schwanenfelz gjorde en paus.
"Jag svarade så: så länge jag var ett nöt, trodde jag på eder, men sedan jag genom att läsa bibeln och Martin Luthers skrifter fått ögonen öppna för edra fel och edra vedervärdigheter lemnade jag eder, och aldrig mera ska' jag erkänna påfvens och de late munkarnes öfvervälde."
"Bra sagdt", inföll Hans Wippenbach, "men oförsigtigt i alla fall. Det är utan tvifvel detta ditt frimodiga svar, som vi ha att tacka för att vi sitta här nu."