"Tror jag också", sade 'mäster' Franz, "ty munken gaf mig en så hatfull blick, att jag ordentligt hajade till. Troligtvis gick han genast till Fernando da Capua och berättade alltsammans. Jag vill ej önska min medmenniska något ondt, men sannerligen vid Gud, att jag skulle ha något emot om den skurkaktige franciscanern finge pinas mer än andra i den skärseld, som både du och jag en gång trodde på, ty det är han värd."
"Far, far", utbrast Arnold, som en stund hållit på med att undersöka fängelserummet, "nu tror jag, att jag vet i hvilket rum vi befinna oss."
"Såå, jaha, du brukar ha god blick, pojke. Sjung ut med hvad du har på hjertat. Har du på samma gång kunnat finna något medel till flykt, så vore det kärkommet, ty det anar mig, att vi i annat fall ej skola se morgondagens sol nedgå."
"Om jag ej misstagit mig, så ligger vägen till flykt temligen öppen för oss", svarade Arnold, "ty några års gammalt murbruk plägar ej vara fastare, än att det utan stor svårighet kan genombrytas, och det till och med på ganska kort tid. Jag har så många gånger hört berättelsen om hur aflatskrämaren Tezels efterföljare, Arcimbaldus, som satt fängslad i detta hus, en natt vid juletid flydde undan, att jag aldrig kan glömma den. Emellan detta fönster", fortfor han och pekade på en glugg högt uppe på väggen, "och golfvet genombröt Arcimbaldus väggen och begaf sig ut. Hålet murades sedan igen och — — — men det der känner ni nog lika bra som jag ty — — —"
"Du har rätt, Arnold", afbröt Franz Schwanenfelz, i det han gjorde stora ögon. "Den der historien har jag alldeles glömt, ända till dess du nu påminde mig derom. Den kommer oss nu väl till pass, emedan den gifver oss en fingervisning till att — — —"
Mästerskräddaren tystnade då dörren i detsamma öppnades och tvenne personer inträdde. Den som gick först, bar en lampa, hvars sken ganska tydligt upplyste det lilla rummet. Arnold hade hastigt lemnat sin plats vid väggen, den han höll på att noga undersöka.
Bakom den, som bar lampan, syntes en person, tätt insvept i en fotsid kappa af purpursammet. Hela hans hållning förrådde en förnäm person. Han stannade några ögonblick framför de tre fångarne, och "mäster Hans" tyckte sig, såsom han längre fram plägade berätta, se den okändes ögon lysa som tvenne brinnande eldkol. Plötsligt sjönk purpurkappan till golfvet och framför de fångne stod en man i medelåldern och iklädd en rik italiensk riddardrägt. Hans första ord lydde:
"Kännen I mig?"
"Fernando da Capua", ljöd det enstämmigt från de tre fångarnes läppar.
"Rätt gissadt", sade italienaren, i det hans läppar drogo sig till ett hånleende. "Jag har sjelf kommit hit för att bebåda eder, att eder sista dag randas i morgon, så framt I ej viljen återgå till den lära, som I öfvergifvit, nemligen den katolska. Hvad svaren I?"