"På den frågan hafva vi ej något svar att afgifva", sade "mäster Hans" med fast stämma. "Jag och min kamrat", och härvid pekade han på Franz Schwanenfelz, "äro redan till-åren komne, och hvad min son Arnold beträffar — — —"
"Ah, honom ämnar jag spara till andra tider", afbröt da Capua under ett vidrigt skratt. "Det är ondt om ungt folk nu för tiden, och kejsaren kan nog behöfva friska armar i sinom tid. Dessutom behöfver man i mitt hemland goda arbetare, och det påstås ju här i staden, att din son Arnold redan vid sina unga år är så god mästerskräddare som trots någon efter tjugo års praktik. För resten skolen I bota för pater Ambrosii död, ty det är utan tvifvel på edert föranstaltande som han för en timme sedan blef skjuten utanför 'Kung Gambrinus'."
"Ambrosius skjuten! Den skenhelige skurken har således redan i qväll, på sjelfva julafton, farit till helvetet, som så länge väntat honom", utbrast Franz Schwanenfelz, i det han slog ihop händerna. "Himlen har då bönhört mig. Gud vare lofvad!"
Fernando da Oapua såg bokstaftigen ut som ett lefvande frågetecken, der han med uppspärrade ögon, vidöppen mun och framåtlutad kropp afhörde mästerskräddarens utgjutelser, gångne rakt från hjertat. Rytande af raseri drog han sin värja, och hade icke "mäster" Franz så vigt kastat sig åt sidan, skulle han troligtvis icke ens fått se juldagens sol uppgå. "Mäster Hans" och Arnold hade slutit sig intill hvarandra, beredde på att dö i hvarandras armar.
Fernando da Oapua var sydländing, och het som en sådan. Hans vrede var dock snart öfvergående, icke så till vida, att den försvann; lade blott hämsko på den för ögonblicket, för att vid ett annat tillfälle låta den utbryta så mycket häftigare. Med ett iskallt hånleende kring de tunna läpparne sade han:
"Dig vill jag spara till längre fram, men då ska' du dö den qvalfullaste död, som kan upptänkas. Med detta 'längre fram' menar jag tills i morgon, och jag svär vid mitt skägg, att hvarken du eller dina medfångar skola se nästa sol gå ned, såvida I ej återvänden i den katolska kyrkans sköte."
Fångarne svarade med en mun: "Aldrig skola vi böja våra nackar en gång till under de påfviskes ok. Heldre fördraga vi den smärtsammaste död."
Fernando da Capua log, men det var med en ond andes leende, då han redan i förväg fråssar vid tanken på sina offers qval. Sedan Italienaren ganska uppmärksamt undersökt rummet, aflägsnade han sig med en hotelse på läpparne. Länge lyssnade fångarne till ljudet af hans bortdöende steg, men när dessa försvunnit utbrast Arnold lifligt, i det han tryckte fadrens och Schwanenfelz' händer:
"Nu eller aldrig. Låtom oss försöka att genombryta muren. Med förenade ansträngningar ska' det lyckas innan dagningen. Äro vi ej frie då, är det ej lönt att vidare tänka på någon räddning."
Efter en kort bön, framsagd af "mäster Hans" med rörd och allvarlig stämma, grepo fångarne verket an.