Det var ett hårdt arbete, så mycket mera som verktyg saknades, och mörkret låg tungt öfver det af en nästan qväfvande atmosfer uppfylda rummet. Men våra tre vänner arbetade oförtrutet. Det ena murbrukstycket efter det andra lossnade under deras händer, från hvilka blodet flöt och naglarne voro nästan bortslitne. Men de kände icke smärtorna, ty de arbetade för lifvet, för friheten.
"Bara sten, tät hopfogad", klagade Franz Schwanenfelz. "Hvar är det hål, hvarigenom Arcimbaldus flydde och som du säger ska' finnas här? Du har kanske misstagit dig. Detta rummet är ej det, som du menar."
Arnold svarade icke. Han hade fallit på knä i ett af de hörn, som vette utåt floden, och om de gamle kunnat upptäcka honom, skulle de fått se honom i sitt anletes svett arbeta invid sjelfva golfvet. Efter en stunds ömsesidig tystnad hördes ändteligen Arnolds stämma:
"Jag har alls inte misstagit mig om rummet, endast om det ställe, der hålet ska' finnas. Historien påstår, att det ska' ligga mellan gluggen der uppe och golfvet, men just här i högra vrån, här har jag funnit det. Och vet ni hvem jag har att tacka för den upptäckten?"
"Nej", sade båda de gamle med en mun.
"Jo, råttorna."
"Råttorna! Hur så?"
"Helt naturligt, tycker jag. Ni vet att här finnes godt om dylika, och om dessa icke hade någon utgång, så måste de stanna qvar här inne. Derför började jag för en stund sedan en ordentlig jagt i mörkret efter dessa små djur, dem vi sannolikt ha' att tacka för vår räddning. Jag träffade ingen, men hörde i stället just i detta hörn ett ihållande rasslande, liksom när en ödla krälar öfver vissnadt löf. Derpå blef det tyst. Jag undersökte noga hörnet, och jag försäkrar, att jag inte lemnat en enda tum af muren oberörd. Ändtligen i sista ögonblicket sjönk min hand ett godt stycke in i muren, jag krafsade ifrigt och murbruket ordentligt söndersmulade sig under mina fingrar. Jag har funnit utgången. Den leder måhända rakt ned i Odern, men hvad gör det; bättre att i vederlag mot friheten få ett kallt bad, än att marteras af de djefvulske kroaterna. Kom hit, far och 'mäster' Franz; jag har redan lyckats göra hålet så stort, att jag kan sticka in armen ända till armbågen, och ännu har jag inte träffat på en enda sten."
De tre fångarne, för hvilka hoppet om frihet nu började randas, lade sig på knä i hörnet och arbetade som flitige mullvadar. Det lösa murbruket föll sönder som mjöl för deras händer och efter nära en timmes oafbrutet arbete kunde de höra det lätta bruset af Oderns böljor. Det var ett spännande ögonblick för våra vänner. Glädjedruckne omfamnade de hvarandra, och en varmare bön än den, som gick från deras tacksamma hjertan, har kanske aldrig uppstigit till skaparen. Efter ännu en halftimmes ansträngningar kände Arnold någonting vått på sin hand.
"Vatten, vatten", pustade han och slog sig för pannan, "men tänk om det ligger högre än rummet, hur ska' vi då komma ut? Ska' vi ej i stället utan hjelp drunkna här inne?"