"Ligger då flodens vattenyta högre än grunden till detta hus?" inföll 'mäster' Franz.
"Det tror jag inte", svarade Hans Wippenbach.
"Det är måhända endast något stänkvatten, som — — —"
"Det må vara hur som helst", afbröt Arnold lifligt. "Jag är en god simmare, likaså far och ni, 'mäster' Franz. Inte bör det afskräcka oss, om vi till och med hölle på att gräfva ända nere i flodens botten. Få vi bara hålet så stort, att vi kunna komma ut genom det, så ska' vi nog flyta upp till ytan. Lita på det."
"Sant", bedyrade Franz Schwanenfelz, "du är ändå en präktig pojke, Arnold; ja den bäste i hela Greiffenhagen, och så sant jag i detta ögonblick lefver och andas och är utan slägtingar, ska' inte du så framt vi komma helbregda härifrån, efter min död få ärfva allt hvad jag eger och det är ändå ej så litet."
"Men råttorna, 'mäster' Franz, hvad vill ni då göra för dem, ty det är väl ändå i sjelfva verket de, som frälsat oss genom att visa oss vägen?" inföll Arnold skälmaktigt.
"Råttorna! Aldrig mera kommer min fot att trampa ihjel en dylik liten stackare, och de kattor, som jag har der hemma, ska' jag låta dränka så fort sig göra låter."
Far och son skrattade hjärtligt åt Schwanenfelz' besynnerliga tacksamhet, men de kunde ändå ej underlåta att erkänna, att de vid detta tillfälle haft dessa små djur att tacka för att hoppet om frihet blef större med hvarje minut som gick.
"Låt oss nu", sade Arnold, när skämtet öfver råttorna ändteligen afstannat, "göra hålet så bredt som det behöfs. En småsak är det nu att få luft, men jag anser, att vi böra vänta dermed tills det blir dager, så att vi kunna se hur vi arbeta."
Förslaget antogs, och den väg, som aflatskrämaren Arcimbaldus en gång röjt, var snart upptagen till sin forna bredd. Hade de, som i hastigheten en gång murade igen denna vägg, kunnat ana, att den i en icke så aflägsen framtid skulle komma att göra protestantiske fångar samma nytta som den gjort den katolske munken, månne den icke då skulle blifvit ordentligt tillmurad! Emellertid, så tänkte våra vänner, hade det icke varit en småsak för pater Arcimbaldus, att genombryta den tjocka stenväggen. Men när lifvet står på spel, blir äfven den dummaste en snillrik man i att uppfinna medel till sin räddning.