Gavs detta hav av vånda för att denne skulle falla,
som ägde hjältens hela rätt till segerkransens vinst,
som stridit bäst och lidit mest och offrat mer än alla,
men brukat lögnens dunkelspel och hatets vapen minst?
Nej — finnes det en mening i de dystra skådespelen,
som vältra fram med brak och blod på jordens gamla scen,
och gäller något i vår värld den starka, tappra själen
och icke bara vapenmakt och stål och hat och sten —
Då är nog Tysklands hjälteöde högre tänkt och menat än allt som mäts med simpla mått på vinst och nederlag, då skall dess folk gå banan fram, förbättrat, luttrat, renat mot skörden, som dess offer sått för framtidens dag.
ÄROPORTEN
(Vid de tyska truppernas hemfärd. November 1918.)
Så bruten av bödlarnas gisselslag, så sjuk och till döden trött att hopplöst han dömer sitt eget jag och sargar sitt eget kött, vars hjärteblod jorden drack. — Men en finns i vida världen det än som griper hans hand till ett tack.
Nu regna förbittringens pilar i skur på plundrad och vapenlös man, och runt kring en dödsbädd står staternas mur av isande hat och bann. — Dock finns det långt borta i norr en ort, som bryter förbannelsens mur; där öppnar sig festprydd en äreport, som timrats av finländsk fur.
Den porten är liten och låg och trång, men talar sitt språk ändå, ty under dess bågar i blommor och sång de smädade krigare gå, som sprängde så många förtryckareband för länder av främmande blod, men funno ett enda och undanskymt land som gärningens värde förstod.
Vi glömde dock ej vem vi skylla vår tack och varifrån räddningen kom, vi hörde dock ej till det krämarepack, som svängde när vinden slog om. Så låtom oss säga så världen det hör, att långt här i norr står en man, som tackar det Tyskland, som trampas och dör, och annat ej vill och ej kan.