Ja, det blev vår ändå, men ej för alla, hur solen sina skänker till oss bär. — Gå in i nödens hem och känn de kalla och tunga skuggorna, som ruva där! Där vrida magra händer sig i svälten, och skuldlös barnatår där strömmar strid, men det är långt till bröd och skördetid och nakna ligga tegarna och fälten.

Lyss! Genom vårens höga segerkör en underton av snyftningar du hör.

Vårt land är frälst. Vi hade kraft att slå, vi hade kraft till hat, som sprängde bandet. Nu randas daningstid och tid att så för allt vad krigets lie slog i landet. Den ven med blod, med jämmer och fördärv. Nu randas räddningstidens tysta värv. Land skall med lag, men ock med kärlek byggas, att frid i landets samvete må tryggas.

Vår arm må svinga tidens hårda svärd, men hjärtat bringa lidandet sin gärd!

DEN SLAGNE TITANEN

(Oktober 1918.)

Först nu, när nöd och ofärd kom och segervagnen välte så nära målet för en tung, en övermänsklig färd — först nu blev stor i tragisk glans det stora dramats hjälte, och äran, äran har han frälst i kampen mot en värld!

Nu står titanen blödande och böjd inför publiken,
det går applåd och jubelskrän ur sal och galleri.
Han står där ansatt av en värld och av de sista sviken,
så ensam och så oförstådd som någon man kan bli.

Men ännu aldrig spelades på Tellus' slitna tiljor
en dystrare, en mera mörk och svårtydd tragedi.
Vem mäter hela lidandet, vem väger alla viljor
som brottades och brunno och brusto däri?