Då tyckte nämndemannen stunden inne att gå till verket. Han steg hastigt upp, han lutade sig framåt över bordet och lade munnen tätt till drängens öra. Han väste något, vit i syn med ens, så vit att skinnet lyste genom dunklet. Han frågte något, och han bidde svar. —
Var det för sent? I slocknad väldighet den druckne hängde tigande mot bänken. Det kom ej svar. Blott drängens huvud föll mot golvet under frågans tyngd ett stycke. Betydde det ett ja? — än vitare blev bonden, och han skälvde där han stod. Så böjde han sig åter ned och frågte och väntade med återhållen anda. Och Markus' huvud sjönk en bit igen, men ur hans öppna mun kom intet läte.
Då smidde änklingen en senig ring kring drängens mjuka midja, spände knäet i ryggen på den dinglande kolossen och röck och bände, tills han stod på benen. Så bar det av med många kast på dörren och ut på trappan — där fick massan fart, brådstörtat tumlade den ut i natten.
I drängens själ var skumt, men ganska glatt. Han stapplade och stapplade framåt mot något skönt, som vinkade i mörkret. Besynnerligt var kyrkbyn blivit stor, märkvärdigt, huru allt med ens var omskapt! Hej, jorden snurrade inunder foten precis som det stod sagt i någon bok, och dösen där, som just han gick förbi, — det var förhärdat hur den hängde efter och åter rände honom rakt i benen! Var månne Spangarn blev, den usla stackarn? Han borde kommit med och sett spektaklet. — Anamma, sicket trångt och lustigt prång!… … som skapat för en råtta… väggen klämde på båda sidorna, hur än man gick. Sådär, nu kom vi äntligt ut ur hålet… Han gick och gick med tålamodigt sinne. Han strävade som mot ett fjärran sken, ett stort och vänligt, tänt för honom enkom. Det tycktes honom stundom som en hand, en stark och osedd, ledde färden framåt. — Var månne Spangarn blev, den stackars saten?…
Nu skymtade en dörr — här var det visst… Och se — nu stod den öppen av sig själv, och han kom in så lätt som om han flugit. Han snubblade i något mjukt, han föll, men vänligt låg han som bland idel rosor, och något varmt och svällande och lent kom nära honom, strök sig mot hans axel.. Då lade han sig saligen i ro och somnade med sammanknäppta händer. —
Men utanför sin svinastias dörr stod nämndemannen än en stund och lyddes, till dess att allt var väl beställt därinne. Då gick han bort till brunnen, vävde upp iskyligt vatten ur dess djupa grund och vaskade sitt huvud väl och länge. Därefter klädde han i kammarn om sig, tog på sin helgdagsväst, den sammetsfina, med gnistor prydda, och en snövit skjorta; han fejade sig omsorgsfullt i spegeln; så tände han en lykta och försvann.
Snart kom han åter, följd i lyktans sken av någon vit och vettskrämd — det var Klara. Han ledde henne bort till svinastian, slog dörren upp och lyste inåt ströet. Rödögd och grymtande den feta son for upp ur drömmen, men inunder henne låg något väldigt, snarkande och svart. Han lyste närmre, sträckte handen ut och sade: »Se, där har du honom nu, än sover han hos dig och än hos suggan.»
II.
VINTERN
Nu låg det vita täcket över bygden, ån sov därunder, slätten sov och sjön, blott människorna voro stundom vakna. De trängde sig ihop i varma stugor och makade sig närmare varann kring spiselkransen, stirrande och tysta. Och stugorna, de gjorde sammaledes: det var som alla kurade ihop de snöbetäckta taken omkring kyrkan, en skara nissar, klädd i runda huvor, hjälpsökande och rädd att bli allena på denna vintriga och öde slätt.