Så drog man festligen i kyrkbyn in. Från gård till gård gick tåget, överallt det viftade från trapporna välkommen. Och när man äntligt gjorde halt på bron, stod aftonsolen lutande mot nedan.
Det blev en natt, som byn besjunger än! Från alla vallar ljöd det muntert spel, och bössor knallade mot ljumma himlen, från vilken stjärnskott föllo ned till svar. Det flammade på ån: en jätteflotte av tjärigt stapelvirke tändes på, och båtar rodde svängande med bloss kring stränderna, som dansade i skenet. På Vägasked var fest tills morgon kom: rigolvet dundrade av hundra klackar, då sjuttiåra drängen förde an det stolta purpuriet, högtidsdansen. Det var den natten som profetens golv mot morgonsidan rämnade med brak — det är bevarat än till minnesmärke.
Men långt från gästabud och dryck och dans försvunno de i sädeshavets skymning, de två som bygden hyllade i natt. De gingo tigande från ren till ren, för häpna för att ännu töras tala. Blott axen viskade sitt sus som förr ur när och fjärran i den mörkblå natten. Allt längre gingo de, alltmer de sjönko i rågens varma, välbekanta famn.