Onkeln.
Folk hit! är du i kammarn, Emma?
Emelie.
Hvad vill min Onkel?
Onkeln.
Vatten hit!
Det var mig en förbannad klämma.
Emelie.
Men Onkel darrar på sin stämma;
Hvad har då händt er?
Onkeln (utan att ge akt på henne).
En bandit!
Att öfverfalla mig här hemma
I eget rum, i eget hus.
Här duger ej att bruka krus.
(Till Emma.)
Säg åt Katrine: om någon än mig söker,
Så svarar hon att jag ej hemma är.
Emelie (sakta).
Hvad skall jag företaga här?
Nej, det är bäst att jag försöker:
(Högt.)
Men, bästa Onkel, har ni glömt
Herr Arrendatorn?
Onkeln.
Ah, fördömdt!
Sätt nyckeln i; jag måste väl riskera.
Men säg, begriper du det här?
Emelie (i det hon öppnar dörren).
Nej, Onkel, det en gåta är.
Onkeln (betänksamt).
Jag kan ej annat utfundera,
Än att en fru de Sans-Soucis
Har kommit dit med ett partie
Lycksökare och pack, med mera,
Och håller på att få kredit. —
Men har jag en gång hunnit dit,
Så skall, vid Gud, jag jaga bort dem alla.