Emelie.
Det är så svårt; man är dock så allena.
Onkeln.
Ha, ha, jag gissat allt det der förut!
Men kanske toge äfven vintern slut,
Om i en makes hand din hand jag lade?
Emelie (sakta).
Jag är förrådd; hvad var det Onkel sade?
Onkeln.
En väns, som sloge sig med mödan ut,
Att roa dig, då nån'gång tomt du hade?
Hvad tror du, kanske skulle vintern gå?
Emelie.
Den måste väl, om Onkel vill det så.
(Sakta)
Hvar skall jag gömma mina heta kinder?
O, August! hvilka sköna dar!
Onkeln.
Så trösta dig, jag ger ej några hinder;
Jag väntar blott på Arrendatorns svar.
Emelie.
På Arrendatorns svar?
Onkeln.
Det tycks väl dröja;
Men känner jag min karl,
Så låter han ej lyckan flöja,
Sen han den en gång i sin hage har.
Jag såg vår man för tio år tillbaka,
En karakter af sten,
Då var han yngling blott; men gällde det att vaka
För gods och gård, var han en gubbe ren;
Och punctligt har arrendet fallit sen.
Vi resa dit, du blir hans maka,
Och jag på gamla dar får smaka,
Det lugn jag fåfängt söker här.
Nu återstår blott att bevaka,
För flyttningen, en lätt affär.
Farväl, var du beredd! (går.)
II. SCENEN.
Emelie (ensam).