Katrine.
Säg nej!
Emelie.
Och Onkels frid förstora?
Katrine.
I annat fall, så svara ja!
Emelie.
Ah fy! och Arrendatorn ta?
Katrine.
Så svara ja och nej tillika,
Kanhända Onkel sjelf ger vika.
För öfrigt vet jag knappt ännu
Hvad saken rör — —
Emelie.
Ack, bästa du!
Du vet hur Onkels hjerta svider
För all vår flärd och våra dyra tider,
Han ser vårt falska prål med harm,
Han störs, som gammal man, och lider
Af stadens stoj och larm;
Han vill på landet, till sitt gods — —
Katrine.
På landet!
Är detta spånaden till äktabandet?
Den tråden kommer jag att klippa af.
På landet, hu! det blef min graf.
Är Onkel hemma?
Emelie.
Nej!
Katrine.
Ett bref jag glömde
Att Lemna fram —