Hur trumpen kamraten förut man sett,
Får strax han ett blidare drag,
Och de grå mustascherna krusas lätt
Af leende välbehag.
Han minns, hur ofta från stridens ras,
Från segerns blodade fält
Han kommit tröttad och tömt sitt glas
I Lottas bräckliga tält
Och han nämner med glädje ett ord och par
Om madammen och skrattar smått;
Men han mulnar också, då du ler till svar,
Om ej löjet är gladt och godt.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
Och en äkta pärla också,
Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera hedras ändå.
Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon räknade tjugu år,
Sen tredje Gustaf var Sveriges kung
Och hon i sin lefnads vår.
Förrn den ädle kungen i Finland stred,
Hon blifvit en krigsmans brud;
Och då trumman rördes och Svärd drog med,
Så följde hon samma ljud.
Då var hon vacker. En läpp, en kind
Som hennes så skär knappt fanns,
Och mången krigare såg sig blind
På de bruna ögonens glans.
Men en vår är flyktig, en blomning kort,
Och hennes, den blef ej lång:
I trenne växlingar gick den bort,
En tredjedel hvarje gång.
En togs af den första vinterns köld,
Sent mildrad och tidigt sänd,
Den andra blef första sommarens stöld,
Den vissnade solförbränd.
En del, den tredje, som återstod,
Den höll hon ej mycket värd,
Den lät hon drunkna i tårars flod,
Sen han stupat i striden, Svärd.