När det sista kriget med storm bröt ut
Och hon syntes bland oss på nytt,
Då mindes hon knappast sin fägrings slut,
Så längesen hade den flytt.
Men vacker än, fast på annat vis,
För en krigsmans sinne hon var,
Och ofta nämndes hon än med pris
Som i blomningens bästa dar,
Fast de forna löjenas högkvarter
Nu hyste rynkor en flock
Och ögat ensamt var brunt ej mer,
Men hela anletet ock.
Hon älskade kriget, hvadhelst det gaf,
Mot-, medgång, fröjder, besvär,
Och de gråa gossarne höll hon af,
Och därför var hon oss kär.
Och om någon med Svärd vid hans fana stått,
Var han säker att ej bli glömd;
Åt sådana mätte hon fullare mått.
Och, fördenskull blef hon berömd.
Så följde hon trogen och käck armén,
Hvarthelst på sin marsch den kom
Och där skotten smällde och kulan hven,
Där var hon ej långt bakom.
Ty de kära gossarnes unga mod,
Det tyckte hon om att se,
Och mente, hur nära hon striden stod,
"Att hon ej var närmre än de."
Och om någon tröttnat i rök och eld
Eller fått sig ett ädelt sår,
Så ville hon ha sin butik så ställd,
Att han nådde en styrketår."
Och den grå butiken, den röjde också,
Om akt på dess flikar man gaf,
Att den härbärgerat en kula och två,
Och de kunderna skröt hon utaf.
Nu lyssna vänligt och hör ett drag,
Det sista af henne jag såg.
Vi slutat Oravais blodiga dag
Och gjorda vårt återtåg.