Det tackar dem för detta trogna mod,
Som än vid polens is ej slöt att brinna,
Det tackar dem för allt det ädla blod,
De för dess framtids räddning låtit rinna,
Att genom dem dess lösen kan förbli:
"Än kommer dag, än är ej allt förbi."
VON TÖRNE.
Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne
Om mannen frän S:t Michel gamle Törne?
Bland gråa hjältar nämndes äfven han
Och förde Savolaks vargering an.
Von Törne, vet du, var en äkta finne,
En gammal, knotig björk med masur inne,
Det var ej lätt att öfver honom rå,
Det skulle vara hugg, som bet uppå.
Han visste af det själf och trodde gärna,
När folket sade, att han hade kärna,
Att gamle Törne stod uppå sin kant
Båd' som major och öfverstelöjtnant.
Jag kände gubben under freden redan,
Då var han rund och trygg som framgent sedan;
En främling kunnat tro sig se en stock,
Som man klädt sporrar på och krigsmansrock.
Men i den stocken fanns ett hjärta slutet,
Ett hjärta, fläckadt ej, ej heller brutet,
Med starka pulsar och med eldadt blod,
Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt af mod.
Och detta hjärta slog för fosterbygden;
Att veta akta den, se det var dygden.
Hvarför? Jo, därpå gaf han det besked,
Att den var hans och hans vargerings med.
Jag minns, hur ofta, när han var bland kända,
Det var hans lust att orda utan ända
Om detta land, "det bästa rakt, som fanns",
Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".
Han stod då gärna bredbent midt i ringen,
Det var hans sturska vana, efter ingen
I vida världen, liten eller stor,
Förneka djärfts, att han var finsk major.