Som denna ära höll han ingen annan,
Med den i hugen lyfte stolt han pannan
Och var beredd att gå fast mot en värld
Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.
Ibland likväl, när han var rätt i taget,
Beskref han finnens enfald för gelaget,
Hur ärlig mången var, men dum också.
Han log hvar gång, ett jättelöje då.
Men kom en annan och försökte klandra—
Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.
Långt förrn berättarn hunnit än till slut,
Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!
Jag frågar er, som är så stolt i orden,
Hvar ni sett en nation på vida jorden,
Sett eller läst om en i skrift, i bok.
Mer än den finska ädel, käck och klok.
Försök att stå med den på tjänstens vägnar
Dar kulan hviner och där blod det regnar,
Och svara, sen ni pröfvat själf och sett,
Om finnen saknar eld och ej har vett!"
Som han i freden var, var han i striden.
Jag var furir vid gubbens trupp den tiden
Och kunde nämna många andra drag,
Men vill blott tala nu om Lappos dag.
Vi voro sända då att rensa skogen,
Vi ville fram, hvar man var redobogen,
Men gamle herrn fick lust att göra halt,
"Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".
"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd af träden
Och mejen skocken, som man mejar säden;
Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek,
Det här blir en fördärfvadt rolig lek."
Han kände hvarje man i bataljonen
Till namnet icke blott, men till personen,
Gaf akt, så långt han såg, på en och hvar
Och hade ord för alla som en far:
"Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet,
Nu puffar aldrig mera den, som fått'et.
Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!