Men vet du, hvad jag syftar på
Kan du den tysta tår förstå,
Som i mitt öga sitter?
Och denna dag, säg, anar du,
Hur den kan vara mig så ljuf
Och likafullt så bitter?
Det är den femte juli nu.
En dag gryr opp, en dag förgår;
Hur mången lämnar ens ett spår,
När den från oss är tagen?
Den femte juli, ack, den drog
Ej spårlöst bort, jag minns den nog
Sen sjutton år den dagen.
Det var den dag, då Duncker dog.
Här fanns ett folk i Suomis land,
Det finns ännu: vid sorgens hand
Det lärt att bära öden,
Det känner intet offer svårt,
Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt,
Dess trohet trotsar döden,
Det är det folk, vi kallar vårt.
Du ser det i dess hvila, du,
Det härjas ej, det störs ej nu,
Dock kan för det du flamma;
Jag såg det i dess pröfningstid,
I frost, i svält, i storm, i strid,
Jag såg det då detsamma;
Hvad, tror du, kände jag därvid?
Jag såg det blöda dag från dag,
Jag segrar såg och nederlag,
Men ingen såg jag svika;
I bygder, där ej sol gick opp,
Stod kämpen än med ishöljd kropp
Och nekade att vika,
Fast utan hem och utan hopp.
Hvad tålamod, hvad mannamod,
Hvad kraft i hug, hvad eld i blod,
Hvad lugn i skiften alla,
Hvad bragder kräfdes ej af den,
Som detta folk, som dessa män
Sin hjälte skulle kalla
Och dyrka efter döden än?
Men fråga, om du träffar på
En veteran från kriget då,
En af de tappras skara,
Spörj, om han kände dock en man,
Som priset öfver alla vann
Och trofast skall han svara:
'Ja, herre, Duncker hette han.'
Och utan höga anors lån
Kom denne man, en hyddans son,
Från obemärkta trakter
Och vann en storbet, knappast drömd,
Blef landets stolthet, blef berömd
Som starkast bland dess vakter
Och blir i Finlands tid ej glömd.
Och denna äras rena glans,
Hans kärlek gjorde den till hans,
Hans varma hjärtas låga.
Sin fosterjord han trohet svor,
För den som för en brud, en mor
Sitt allt han ville våga,
Med denna kärlek blef han stor.
Han föll; och dock, hvad härlig lott
Att dö som han, sen så man fått
Sitt lif med ära hölja!
Det är att trotsa glömskans sjö,
Att lyftas som en grönklädd ö
Ur djupet af dess bölja;
Det är att dö, och dock ej dö.