Nu stråla blomsterprydt, o land,
Höj öfverallt en löfrik strand
Ur sommarvarma vågen,
Låt rodna dina fjällars topp,
Låt skimra dina strömmars lopp
Och slå mot himlabågen
I glans ditt Saima-öga opp!
Att minnet, när på denna dag
Det nämner Dunckers namn som jag,
Kan stolt till dig sig vända
Och säga: 'Se, så härligt log
Det land, som hjältens kärlek tog;
Säg, kan det hjärtan tända?
Det var för denna brud, han dog'."
MUNTER.
Vackert var det att betrakta
Hjälten Adlercreutz, genralen,
Hur han kom så tyst och sakta
Till soldatens graf i dalen,
Hur han stannade vid randen
Och, med hatten sänkt i handen,
Såg den enkla bädd fullbordas,
Där Hans Munter skulle jordas.
Stor var eljest icke hopen,
Honom följde i det sista:
Två soldater gräfde gropen,
Fyra stodo vid hans kista;
Men till heders sen för resten,
Utom generaln och prästen,
Tre korpraler, pengar värde,
Och furiren, jag,—den fjärde.
Annan ståt fanns ej att skåda.
Klädd i slitna krigarkläder
Låg han, Munter, i sin låda
Hopklämd mellan fyra bräder,
Trygg och nöjd att se i döden,
Som han var i alla öden,
Samma kämpe som i lifvet,
Mindre färm blott, det är gifvet.
Nu, när skild från strid och skiften
Sitt kvarter han fått, soldaten,
Framsteg korpral Buss på griften
Och höll) tal om stridskamraten.
Hur han var till börd och minnen,
Hjärta, språk och kraft och sinnen
Som en slant till krigsman slagen,—
Allt drog gubben Buss i dagen.
Det var konstlöst, men man rördes,
Stod där kvar i tyst förbidan,
Log, när Munters kärnspråk hördes,
Strök mustascherna åt sidan.—
Vill du lyssna till hans saga?
Den är enkel och alldaga,
Kan väl mödan knappt betala;
Hör dock! Gamle Buss må tala.
"Krigsmän! Nu är Munter borta.
Känd och käck långt mer än mången,
Har han kommit nu till korta
Och åt döden gett sig fången.
Efter marscher, stormar, strider
Har han nu gjort halt ömsider,
Lagt sig här till rast i backen
Och vändt lugnt i vädret klacken.
Fråga oss, som närmst i elden
Fått med honom kulor smaka.
Om han höll sig, där man ställde'n,
Eller ryggade tillbaka,
Om i striderna och slagen
Han fick hvitt i anletsdragen,
Eller såg mot dödsminuten
Mörkbrun, som af koppar gjuten.