Till armén från vilda skogen
Kom han, styf till skick och later,
Sina tappra fäder trogen,
Allt från hedenhös soldater,
Svarte kort och talte föga,
Log med skalken i sitt öga
Högst tre ord, sen stum som siken,
Men på hufvet slog han spiken.
Liksom han, så hela raden
Af hans släkt gått fram i världen,
Blödt och dött i lägsta graden,
Hållit truten, talt med svärden.
En gång som ett troll omsider
Steg i Karl den tolftes tider
Ända till furir en Munter;
Sen dock bar på nytt herunter.
Mången, ej i tjänsten öfvad,
Släpper sent sitt hem ur minnet,
Hänger näbb och går bedröfvad,
Innan tiden stålsatt sinnet.
Sådan var ej Munters vana,
Nej, till tredje Gustafs fana
Kom han, rakt från första dagen
Som en slant till krigsman slagen;
Drack af fröjd, blef vild om kvällen
Och slog buckla på geväret;
Nästa morgon fick sig sällen
Litet fuktel för besväret.
Väbeln sade: 'Tag ej illa,
Så är tjänsten, gubbe lilla!
Har du mjuknat nu till början?'
'Jo,' sad' Munter, 'tack för smörjan!'
Nykter var han ock alltsedan,
Hurtig, nöjd och oförtruten,
Fick i första dusten redan
Vänstra skuldran genomskjuten.
Döbeln stod då bland de sina,
Hörde samma kula hvina:
'Den gick nära, barn, hvem fick'en?'
'Munter svarte: 'Jag var pricken.'
Knappast läkt på nytt den gången,
Fick han åter lyckan pröfva,
Fick, i en kosackhop fången,
Sina breda fötter öfva;
Tvangs att följa halfva milen
Stäppens fåle, snabb som ilen,
Tills af några djärfva kunder
Han blef frälst som af ett under.
Svetten svällde i hans panna,
Hjärtat slog och barmen häfdes,
När han ändtligt kom att stanna;—
Dock god min behölls och kräfdes.
'Fick du trafva?' ljödo ropen
Skämtsamt ur den ystra hopen,
'Hur gick färden, hur var stigen?'
Munter svarte: 'Tämmeligen.'
Kort därpå blef Armfelt slagen;
Munter, blodbestänkt, ja, färgad,
Stod sin fana närmst den dagen,
Genom honom blef hon bärgad.
Nu, vasserra, ändtligt fick han
På den fasta, gråa brickan
Svärdsmedaljens hederstecken;
Munter sade lugnt: Å näcken!'
Som han var i dessa strider,
Lika nöjd och oförfärad
Var han allt till sista tider,
Endast mer bemärkt och ärad,
Var nu grå i skägget vorden,
Kanske än mer karg på orden,
Men i eld och rök och flamma
In i döden än densamma.
Sent på ett besök i våras
Kom hans mor till bivuaken;
Då fick Munter lof att tåras,
När han såg den gamla draken;
Satt ock sedan långt på natten,
Teg och log och såg på skatten.
Detta möte var det sista,
Nu lär gummans hjärta brista.