Aldrig nej, hvadhelst hon sade;
Till hvart ord från modrens tunga
Endast ja och ja han hade,
Tills hon ändtligt hördes sjunga:
'Käre son, var ej förvägen!
Håll dig saktligt, gå ur vägen,
Bättre fly än illa fäkta!'
Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!'
Dock, hans kula, den var gjuten,
Här var gränsen, här fanns döden,
Sen han käck och oförtruten
Följt armén i alla öden.
Än i går dock blef han funnen,
Hurtig med tobak i munnen,
Som piket hos generalen,
Där ett krigsråd hölls i salen.
Nyss på orderna vi läste,
Hur, liksom att föra ordet,
En granat kom in och fräste
Mellan herrarne kring bordet.
Munter, van att röra bränder,
Spottade i styfva händer
Och fick gynnarn öfver nacken,
Flink att skynda ut på backen.
Dörren hann han, klippte sedan
Genom farstun ut i rycken,
Stod så när på trappan redan,
När granaten sprang i stycken.
Det var Munters bragd den dagen.
Nu så låg den tappre slagen,
Dock, till modet än behållen,
Sad' han endast: 'Fan tog bollen.'
Än i dag, när morgon grydde,
Höll han kvar af lif en gnista;
Ingen klagan, hållning prydde
Veteranen i det sista.
'Stackars gubbe, ena armen,
Den är borta, hela barmen
Full med skärfvor af granaten
Munter sad': 'Han sprack, den saten.'
Sådan slöt han, sådan var han,
Karl i början, karl i slutet,
Trög i ord, men kvick i faran,
Med om saken oafbrutet.
Van att handla, ej att pråla,
Van att sakna, van att tåla,
Var han man att allt fördraga,
Allt, ja, utom ett—att klaga.
Kunde världen oss betala
Våra bistra dar och nätter,
Ägde de ett språk att tala,
Finlands genomblödda slätter,
Kunde härens fanor säga,
Hvad en Munters likar väga,
Mången med galon på rocken
Fick då buga för en tocken.
Ja, min gamla barm känns höja
När jag honom minns i ledet;
Skulle dödens fåror plöjas,
Vänner, det var häst i redet;
Aldrig ängslig och förlägen,
Bara hejsan och ur vägen,
Gången jämn och efter trumman,
Framåt, det var hufvudsumman.
Och hur var han dock ej boren,
Vänfast, trofast, lugn och stilla
Som ett barn, fast grå till håren,
Ville han knappt ovän illa.
Fienden var för hans händer.
Hvad tobaken för hans tänder;
Bägge sleto press och våda,
Dock som kära plantor båda.
Heder öfver honom, heder
Öfver krigarn, där han gömmes!
Mannamod och mannaseder
Akte, att hans namn ej glömmes.
Inga slafvar trampe kullen,
Där den tappre bor i mullen,
Nej, en ätt af gamla stammen
Skydde ständigt grafven. Amen!"