Med hufvudet högt uppburet
Framledde han hingsten stum.
Blixt, dunder! Det ädla djuret
Stod skälfvande, höljdt af skum.
Han steg från sin farstutrappa,
Genraln, i sitt bästa skick,
Med sporrar och ryttarkappa;
Då föll på skymmeln hans blick.
Han stod som af åskan slagen,
Han trodde sitt öga ej:
"Säg, skurk, är min syn bedragen,
Är detta ditt verk? Säg nej!
Men dukar du opp en fabel
Och ljuger mig full här nu,
Så går jag och tar min sabel
Och klyfver ditt hufvud itu."
Det var Matts kusk, soldaten,
Han blef ej så lätt försagd;
Väl hade han gjort mandaten,
Men svarade själf för sin bragd.
"Hur? Ljuga här?" stolt han sade,
"En skam är att misstros så.
Väl svårare skuld jag hade
Och ljög ej, herre, ändå.
Här kom en kosack på vägen,
Han skröt med sin flinka rapp.
Hvad? Skulle jag bli förlägen?
Jag red med honom i kapp."
Von Essen, sjuttiårig,
Med flammande eld i barm,
Smärt, högrest, silfverhårig,
Han hoppade högt af harm.
"Bort", skrek han, "du fräcka sälle,
Till stallet igen och minns
Att hämta i skymmelns ställe
Den gröfsta piske, där finns!"
Han var en man, soldaten,
Som stått för kulor och död,
Som tagit sin kost af staten;
Nu åt han von Essens bröd