Han gick helt stum och sluten,
Men hans öga, det brann i glans;
Han gick och kom på minuten,
Med den gröfsta piske, som fanns.
Han räckte den åt sin herre:
"Jag är man i mitt led också,
Och sköts det, sköt jag än värre.
Och stacks det, stack jag som två.
Skall nu som en häst jag smaka
Er snärt, då jag gjort som bäst,
Så sparkar jag upp tillbaka,
Och sparkar ock som en häst!"
Genralen, han hörde hotet,
Helt rak tillbaka han steg,
Han tycktes ej ha emot'et,
Han såg på mannen och teg.
Och allt som han såg, så höjde
Han högre sin resliga kropp.
Och allt som han teg och dröjde,
Så klarnade anletet opp.
"Och hör du", skrek han omsider,
"Hvar fick du ett sådant mod?
Det där är från forna tider,
Det där har vuxit i blod.
Jag ser det ej första gången
I dag, jag har känt det förut.
Jag såg det hos mången, mången
I själfva hans dödsminut.
Jag sett det, där Finlands fana
Gladt fläktat på segrens fält,
Jag sett det på nödens bana,
I slagnas isade tält.
Och skulle, när du dig skickar
Så manligt som nu, min son,
Och skulle, när så du blickar,
Jag ge dig åt piskens hån;
Vid himmelens Gud och Fader,
Då vore jag aldrig värd
Att nämna de tappra rader,
Bland hvilka jag höjde mitt svärd.