Gå, sök dig en vän här nära,
En duktig och stursk kamrat,
Och drick ett glas for vår ära,
Här har du en blank dukat!
Och tack för det vackra minne,
Du väckt i mitt hjärta, du,
Och tack för ditt arga sinne,—
Och drag åt helvete nu!"
Han strök sig om ögonbrynen,
Det tycktes, hans blick var skum,
Han svängde sig, barsk i synen,
Och gick tillbaks i sitt rum.
Det var densamme bjässen,
Jag minnes sen fordomdags,
Det var densamme von Essen,
Som stridde i Savolaks.
Färm var han, aldrig dåsig,
Nu bar det ändå till fjälls.
För kölden han dragit på sig
Storstoflor och vargskinnspäls.
När så han gick mot faran,
Som vanligt i främsta led,
Och sjönk i den brustna skaran,
Hvar gång han sin fot stack ned,
Då svettades gubbens panna,
Då kände han tung sin plikt,
Då måste han stundom stanna
Inunder sin gräsliga vikt.
Men "Framåt!" skrek han åt hären
Med samma eld ändå,
"Och bären mig, gossar, bären,
Ifall jag ej orkar gå!"
Tre ting i lust och smärta,
Dem ägde han, käck och god:
Stolt själ och lättrördt hjärta
Och brinnande hetsigt blod.