Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej!
Han var kusk vid trossen, högre var han ej,
Hade som hans likar måst i glömska falla,
Om han ej fått namn som latast bland dem alla.
Pengar värd var gubben ock att se uppå,
Han och hästen, som han körde, likaså.
Höll den ena sina steg med två ben dyra,
Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.
Sådan farten, sådan var, ock rykt och ans,
Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans.
Grålle bar från eget stall sitt damm i världen
Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden.
Där de syntes så alltjämt i trängen sist,
Är det säkert, att på skratt var ingen brist;
Hästen gick i sömnen, gubben sof på kärran
Hur den gamla hölls på lasset, vete Herran.
Sakta bar likväl det framåt, småningom,
Högre, högre upp mot nordens bygd man kom;
Halfva Österbotten snart han genomfarit,
Var dock allt densamma, han i Nyland varit.
Och på lika sätt gick äfven färden till,
Samma skratt, hvar han for fram, hvar han höll still,
Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,
Än på gubbens rygg och än på kreaturet.
Ingen ändring dock i skick och lugn och fart,
Spelt, han var ohjälplig, det var uppenbart;
Ingen piske bet på gubbens tjänstekläder,
Och i tjänsten bar ock Grålle barkadt läder.
Så omsider nåddes Siikajokis strand,
Blott en frusen flik fanns kvar af fädrens land,
Äfven denna skulle snart till byte lämnas;
Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hämnas.
Före kväll var vunnet härens första slag,
Flyktens dag förvandlad till en segerdag,
Återsvalla skulle en gång jagad bölja,
Strömmen ändras, den förföljde nu förfölja.
Snart också från man till man en maning lopp:
"Nästa morgon allt i skick att bryta opp!
Här och tross skall innan natt i ordning lagas,
Och med fröjd mot söder sen så snart det dagas."