Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred;
Endast unge fänrik Blume sof ej med.
Eld och ifver brände i hans tappra sinne,
Stugan blef för kvaf, han fick ej ro där inne.
Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,
Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt,
Blott i öster, mellan skogens toppar dragen,
Sågs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.
Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott,
Utan förspann, vända norr ut, som de stått:
Allt var, som det varit, intet annorlunda;
Samma färd som hittills tycktes åter stunda.
Samma färd?—Nej, något olikt fanns ändå,
Fast ej blicken strax i skuggan föll därpå:
Just den sista kärra, som åkt upp i ledet,
Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.
Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt,
Blume trodde ej sitt öga,—det var Spelt;
Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,
Var ett hufvud högre nu, än förr han varit,
Rak som trots en yngling bar han sina år,
Djupt på skuldran föll hans vackra silfverhår,
Anletet, med kinden slät och näsan tvagen,
Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.
Unge Blume visste knappt att fatta sig:
"Hvilket under, gubbe, har forvandlat dig?
Du, mer lat och sotig förr än likar andra,
Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.
Hvem har tvått ditt anlet rent från sot och damm,
Hvem har pressat i din gråa lugg en kam,
Hvem har fått dig väckt, det är dock hufvudsaken,
Du, som knappt på själfva dagen förr hölls vaken?"
"Unge herre", hördes lugnt den gamles svar,
"Långsamt far man, när från eget land man far.
När man ser sitt folk med skam fly unnan bara,
Då lär bättre sofva än att vaken vara.
Hvarför skulle jag mitt gamla anlet två?
Mera öppen hade blygseln synts därpå.
Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa;
Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.