Det där var hurtigt: ett slikt försök
Kan bäras i ryktets famn;
Så gala öppet, min käcka gök,
Låt höra till först ditt namn?"
"Hvad namn i världen jag fått af präst,
Har ingen sig fästat vid;
Men fähund har man mig kallat mest
I hela lefnads tid."
"Bra! Kasta namnet tillbaks på dem,
Som gett det, och tröstad var.
Men säg mig blott, hvar du har ditt hem
Och hvar du har ditt försvar!"
Han viste på vägen vid kullens rand:
"Mitt hem på denna jag har;"
Han viste sin knutna, väldiga hand:
"Och här, här har jag försvar."
"Ditt hem går an, ditt försvar är godt;
Ditt yrke, det är dock, säg,
Att stjäla kyrkor, att snatta smått
Eller röfva på allmän väg?"
"Och hade jag stulit stort eller smått,
Visst ägde ett öre jag dock;
Och hade jag plundrat en tiggare blott,
Visst bar jag en helare rock."
Då strålade Döbeln af välbehag:
"Von Schantz, herr kapten, hör hit!
Hvem var den tappraste man i dag,
Som föll här i kompanit?
Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt.
Hans plit och gevär också:
Hans ädla namn och hans krigarskatt,
Den här skall i arf dem få."
Man kom med vapen och dräkt i hast,
De burits af femton, Stolt.
Von Döbeln log med ett ögonkast
På sin skyddlings trasiga kolt.
"Stolts rock är blodig, det fordras mod
Att dra det plagget uppå;
Men Fähund, ser jag, har tjockt af blod
På egna klutar också.