Så byt och kläd dig i uniform
För fronten här uppenbart!
Du gick framför den vid dagens storm,
Jag vill se dig inom den snart."
Han bytte dräkt, och hans kind, den brann,
Sen han vapen och rustning fått;
Och tyst kom Döbeln och ställde sin man
I luckan, där Femton stått.
"Och nu så är du en ung soldat
Af äktaste skrot och hålt,
Och nu så är du vår krigskamrat
Och numero femton, Stolt.
Så var till mod och till hjärtelag
Densamma du var förut,
Men nämns du fähund från denna dag,
Så drag din plit och säg: "Hut!"
Den nye krigarn, till denna stund
Hans bröst höjts lugnt som ett hvalf;
Vid dessa ord från genralens mund
Man såg dock, att djupt det skall.
Han hade smakat ej ens som stöld
En fröjd i sin lefnads dar;
Hans tårar, frusna i lifvets köld,
Ej runnit, sen barn han var.
Nu sken på hans hjärta för första gång
En strimma af sol och vår,
Och ur smultna källor med hejdlöst språng
Framströmmade tår på tår.
"Och får jag vara i lust och nöd
Soldat, bland de tappre en,
Så säg, när gäller det kamp och död?
Gud gifve i morgon ren!"
BRÖDERNA.
Du nämner mörk en Wadenstjernas namn?
Jag vet, du syftar på en dyster sägen:
Hur, sökande mot lifvets storm en hamn,
Hans broder kom, men stöttes från hans famn
I natt och dimmor åter ut på vägen.