Hur ljuft, oändligt ljuft, det är
Att äga där en vän,
Hur troheten är hemfödd där
Och längtar dit igen.
Så ljöd från våg till våg hans röst,
Hans enkla lofsång då;
Och snart han smög mot makans bröst
Och tycktes kväda så:
Hvad mer, om än din lefnads dröm
Ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
Och sjungit i dess vår.
TORPFLICKAN.
Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
Kan ej dödens mulna ängel skona?
Skall naturen, att sitt fall försona,
Åt en makt, som härjar och föröder,
Offra allt det ädlaste, hon föder?
Kan väl grafvens mossbetäckta gömma
Glädas åt det sköna, åt det ömma?
Älskas Kandals barn af dödens salar
Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?
O, du var så skön, begråtna flicka!
Ingen yngling stannar mer att dricka
Vid din blåa källa, ty där inne
Ser han blott din saknad och ditt minne.
O, så länge du besökte källan,
Glömdes hennes täcka stränder sällan.
Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen,
Kunde herden där fördrömma dagen.
Trånans suckar, glädjens gälla stämma
Voro vid dess bölja då som hemma,
Och så långt hon flöt, den spegelklara,
Hördes sång och muntra flöjter bara.