Lyssnen icke, Lannas gråa hallar!
Kandals dotter går ej mer och vallar;
Fåfängt sörja edra stumma eko
Hennes toner, som för alltid veko.
Tomt är nu på Vanhais betesmarker;
Inga hjordar irra i dess parker;
Någon fågel blott, som höken jagar,
Flyger där från träd till träd och klagar.
Son af Vanhais, du, som främst bland alla
Älskades af detta nu så kalla,
Detta fordom, ack, så varma hjärta,
Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?
Tystnat har din yxa ren i skogen,
Ty en flicka gick ej mer förtrogen
Och besvarade din röst från hagen,
Då du, lockande, höll opp med slagen.
Högt på stranden ser man nu din julle,
Liksom om du aldrig mera skulle
Kasta ut för fjärdens skaror näten,
Af hvartenda älskadt värf förgäten.
O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilar
Slog du läger, där din flicka hvilar,
Och då dagen släcks och tändes åter,
Sitter du vid hennes graf och gråter.
Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
HÖSTAFTONEN.
Hvi suckar du så mången timma,
O, tärda bröst?
I nattens stund, då blida stjärnor glimma,
Hvi bryter genom rymdens lugna dimma
Din hemska klagoröst?
Begråter du de snabba dagar
På lifvets ö?
Är det vid minnet af en vår, du klagar?
O, fasar du för stoftets milda lagar,
Att blomma och att dö?