Nu, hvem undrar väl, att Eros
Sväfvar ibland oss förblindad,
Fast hans blick ej skyms af bindel,
Ej af mörkrets skuggor höljs?
Äfven ibland öknens törnen
Ser han blott Olympens salar
Och i trollets armar äfven
Endast huldgudinnans bild.
FLICKANS KLAGAN.
Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig!
Låge du, oroliga, i min hand här,
O, då skulle hastigt min trogna omsorg
Bringa dig lugnet!
Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga,
Föra, sakta vyssjande, fram och åter,
Tills du upphört klaga och nöjd din plåga
Glömde i sömnen;
Men nu bor du slutet i barmens fängsel,
Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning,
Blott för honom blottadt, som oupphörligt
Rubbar din hvila.
TILL ORON.
Ja, ljufva oro, längta, o längta än!
Af ingen glädje, vore den än så rik,
Af ingen bräddad njutning lugnad,
Sucka mot sällare fröjder ständigt!
Nyss var din önskan endast en vänlig blick
Af tärnans öga;—nu, då hon skänkte den,
Stig högre och begär dess först
Himmelska kyssar och strid och tråna.
Och när på purpurläppen ej blomstrar mer
En enda ros, hvars nektar du icke sög,
Så skynda blott att nya skördar
Under den svällande slöjan åtrå.
Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft
I mina ådror; dikta vid hvarje ny
Eröfrad segerkrans en annan,
Vinkande ädlare än i fjärran.