Dig må den slappa dåren förbyta mot
Ett lik af sällhet, som han benämner frid,
Och i sitt skal af lugn och dvala
Kräla, en mussla, på ödets stränder.
Jag älskar dig!—Hvem är det, om icke du,
Som tvungit mig att söka det öppna haf
Och med dess böljor, med dess stormar
Jublande kämpa om lifvets fröjder?
Du skall mig följa, saliga ängel, du
Skall egga mig att njuta min lefnads dag,
Och när den sluts, skall du i grafven
Jaga mig opp ur min domning åter.
Och ofvan solens bana och stjärnornas
Skall du mig följa,—skall i min himmel än
Vid salighetens tömda mjödhorn
Lära mig skönare världar drömma.
DEN ÄLSKANDE.
Solen bärgas, skymning nalkas,
Nejderna af daggen svalkas,
Rosenvingad sväfvar kvällen
Till förtrogna dalar ner.
Sårad af Cupidos pilar,
I sitt öppna fönster hvilar
Selma och från trånga cellen
Utåt fältet ser.
Intet ljud af älskarn höres,
Intet vänligt budskap föres
Till den ömma flickans öra
Om hans lätta ankomst än.—
Ser hon, smäktande och trogen,
Bort mot ängen, bort mot skogen,
Endast skuggor där sig röra,
Flyktande igen.
Tårar skymma hennes blickar,
Hjärtat klappar, pulsen pickar,
Tysta suckar smyga sakta
Från dess läppar då och då.
Men förgäfves,—svaret dröjer;
Hvad hon döljer, hvad hon röjer,
Endast skälmska fläktar akta
Flyktigt däruppå.
Håret fladdrar, spridt i vinden,
Lätta flammor färga kinden,
Hvita skuldror skälfva nakna
Under daggens kulna regn.
Himlen mörknar,—tärnan fasar,
Skurar smattra, stormen rasar.
Grymme, skall hon länge sakna
Än ditt varma hägn?
Hvar minut ett hopp föröder,
Och hon fryser, och hon glöder,
Nu ett rof för känslans lågor,
Och för nattens vindar nu.
Slöjans skygd är öfvergifvet,
Ingen gördel fängslar lifvet,
Fria svalla barmens vågor;
Yngling, hvar är du?