Till hvila går naturen, alltmer förbreder
Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden;
I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng;
Ensam försmäktar blott jag.
FÄRD FRÅN ÅBO.
Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren.
I styret fattar ynglingens säkra hand,
Och skön och rodnande i stäfven
Sitter vid åran en landtlig tärna.
Ej tyngs den lilla, vaggande båten mer
Af mjölk och frukter; stäfvorna tömda stå,
Och kram och högtidsdräkter gömmas
Nu i den städade äppelkorgen.
Men aftonvinden lefver ånyo opp,
Och Auras vimplar peka mot fjärden hän,
Och seglet fylls, och afsked vinkas
Glädtigt åt jullarnas mängd vid stranden.
Och nu, o stad, farväl, och ett långt farväl!
Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål,
Ej mera höra dina vagnars
Dånande larm på de fulla torgen;
Men vandra ostörd kring i en lugn natur
Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand,
Och lyssna säll till bygdens tungor:
Fåglarne, eko och silfverbäcken.
Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn.
På afstånd ser jag stranden af Runsala,
Där mellan sekelgamla ekar
Nymferna vårda Choraei källa.
Frid med din aska, skald från mitt fosterland!
Som jag du ofta vaggat på Auras våg
Och ofta, ofta längtat åter
Hän till din dal och dess gröna vakter.
Men kosan styrs mot öster;—den långa sjön
Står som en ändlös spegel för ögat fram,
Och hvita såsom svanor klyfva
Segel vid segel dess blanka yta.