Men solen sjunker, vindarne tyna af,
I skogen somna ljuden af fåglarne;
Blott här och där en bygdens tärna
Lyfter sin åre och ler och sjunger.
Men lifvets glada dröm vid naturens barm
Och hjärtats längtan och tärnans blyga kval
Och hoppets fröjd och minnets vällust
Sväfva i tonernas famn kring sunden.
Det mörknar ej, det ljusnar ej,—härligt hvälfs
En natt af silfver, bytt mot en dag af guld,
Kring jullen, där den sakta nalkas
Fjärden, som klyfves af Lemos udde.
Med fröjd och vemod ser jag de nejder nu,
Där du, begråtne yngling, din lager bröt,
Där, Ramsay, du kring skyddad fana
Samlade flyende kämpar åter.
Med vemod, när jag tänker: du togs så ung
Från hoppets sköna värld, från ditt kämpalif;
Med fröjd dock, när jag tänker: hjälten
Blödde för äran och fosterlandet.
Ännu med vördnad tycker sig skärens son
I skumma nätter skåda din vålnad där
Och, allt som strandens granar susa,
Höra din manande härskarstämma.
Så styrs bland lugna minnen vår glada färd,
Tills Vapparns vida fjärd är tillryggalagd
Och sundet med sitt tempel fjärran
Bjuder oss in i sitt trånga sköte.
Där ser jag kullens grönskande björkar ren;—
Min sällhets stumma vittnen, jag hälsar er
Och dig, o hydda, byggd på stranden,
Ärnad åt mig för den korta sommarn.
Mottag mig nu och låt mig en vingad stund
Bland sömn och drömmar bo i din stilla famn!
När första morgonstrålen glöder,
Väntar mig Frigga på kullen redan.