För Runeberg med sin fasta tro på den lagbundna ordningen i skapelsen gällde det nu att låta gudarnas ledning af händelserna ske med blott sådana medel, som ligga inom naturens vanliga lagar, hvarmed ock dikten betages allt tycke af afsiktlighet. Underbar är därvid skaldens konst, som här kan i några drag blott antydas. Det rent mänskliga hos Fjalar gör det naturligt, att han ej själf öfvervakar sin späda dotters uppoffrande, utan öfverlämnar henne åt Sjolf, vapenbrodern, som utsätter barnet i hafvet under Vidars klippa, där hennes räddning i den stormiga julnatten väl är föga sannolik, men dock ligger inom gränserna för det naturliga. Och sedan, när hon, okänd, ett bortvräkt barn, hamnar i Morvens land, i Morannals konungaborg, huru naturligt är det icke, å ena sidan att hon försmår Morannals trenne söner, med hvilka hon uppvuxit som en syster, å den andra att hon vinnes af Hjalmar, sjökonungen fjärran från, lika naturligt som Hjalmars vikingafärder i främmande land och den gamle Fjalars svaghet att tillåta dem, blott hans eget land är fridlyst. Sedan gudarne vid Oihonnas räddning "nödgats gripa i händelserna med hela handen", styra de dem sannerligen "med en knappt märkbar vink af det minsta finger".
Steg för steg ledes sålunda Fjalar till den väldiga katastrof, som med uppskakande kraft störtar honom från hans stolthets och hans själftillräcklighets höjder, där han, segrarn öfver människor och gudar, vid lifvets kväll solar sig i glansen af sin viljas förmenta verk. Förkrossad af Oihonnas och Hjalmars fall, erkänner han gudarnes seger, som är en högre världsordnings seger öfver det själfviska mänskliga jaget. Gudarne hafva icke slagit honom som i den grekiska ödestragedin i blind obeveklighet. Deras slag har afsett Fjalars uppfostran, ett luttrande af den ädla metallen från det själfviska slagget. I all sin förskräcklighet blir straffet därmed en nåd, nederlaget en seger, döden ett lif hos gudarne, mot hvilket all jordisk storhet är ringa,—en omvändelse i sitt slag, hvarmed Runeberg ville säga, att "nådens ordning" ej är den enda vägen till Gud. I så måtto har Kung Fjalar betecknats som hans sista ord i striden med pietisterna.
Då diktverkets plan fordrade, att Oihonna uppväxte hos ett annat folk än det fornskandinaviska, var det en lycklig tillfällighet, att Nils Arfvidssons metriska öfversättning af de gaeliska originalen till Ossians sånger utkom julen 1842. I dessa märkeliga rester af Skottlands keltiska kultur fann Runeberg det folk han sökte, ett folk med mildare seder och mänskligare känslor än vikingarne. Motsättningen mellan det ossianska och det skandinaviska har han fasthållit så alltigenom, att han kunnat beteckna sitt poem som "en af gifna natiönella och tidsförhållanden bestämd episk skildring". Dock har det ossianska rikare befruktat hans fantasi än det dinaviska. Visserligen åro Fjalar och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig på skandinavisk botten. Dargar, siaren, så oundgänglig för diktens utveckling, kunde väl sammanstå med kelternas druider, men saknar historisk grund i den skandinaviska fornvärlden, liksom ock den omvändelse, som försiggår med Fjalar, har en betydligt djupare innebörd, än den kämpanaturernas förädling genom striderna, som Ragnaröksmyten afser.
Ofvanberörda motsättning har skalden åskådliggjort äfven i de storslagna, antikartade metrar, hvaraf Fjalardikten består.—Lyriskt förbundna i fyraradiga strofer med det noggrannast genomförda skema, klinga dessa metrar kärfvare och kraftfullare för de skandinaviska bilderna, vekare och mildare för de ossianska. Så lätt än språket i skaldens hand tyckes böja sig efter skemats svåraste fordringar, så stor har den möda varit, som åstadkommit intrycket af en sådan mödolöshet. Det är som om diktionens kraft och glans, dess mjukhet och fägring, blott skulle växa i mån af de svårigheter, som måste öfvervinnas.
Runeberg hade nu nått den ställning i sitt fosterland, att ett nytt diktverk af honom betraktades som en nationell tilldragelse. Kung Fjalar, som utkom i bokhandeln i juni 1844, mottogs med stort intresse särskildt i Helsingfors, där landets bildade allmänhet samtidigt möttes vid universitetets promotionsfest. I Kaisaniemi, som då både hette och var "Allmänna promenaden", syntes inom en timme efter diktens utkommande knappt någon enda, som ej skulle burit en Fjalar i handen.
Kung Fjalar var emellertid ingen populär dikt. I sin monumentala storhet ingaf den mera respekt än förtjusning, om ock den ifrigt sysselsatte kritiken, som försökte sig med allehanda utläggningar. I "Saima" uppträdde Snellman och inpressade dikten i sina socialfilosofiska kategorier, hvilket gaf Runeberg anledning att svara med sin utläggning af grundtanken i Kung Fjalar, sådan den ofvan framställts. I Sverige iakttog man en oväntad tystnad, som om man, med tanke på Runebergs angrepp i Morgonbladet tio år tidigare, i Kung Fjalar sett ett försök att "störta tegnerismen i den svenska vitterheten", såsom Helsingfors tidningar triumferande utropat. I den enda anmälan, som i Sverige såg dagen, anmärktes, att Runeberg var svensk endast till språket; till sin anda tillhörde han en annan nation: en svensk läsare kände en köld, ett visst noli me tangere i botten af hans diktning.
FÄNRIK STÅLS SÄGNER.
Med Nadeschda hade Runeberg gifvit en bild från Ryssland, med Kung Fjalar från Skandinavien; hans sångmö återgick nu till hemlandet, till det krig, som skilde Finland från det senare landet för att förena dess öden med det förras. Underströmmen från konditionstiden i Saarijärvi steg upp och bar fram FÄNRIK STÅLS SÄGNER som de dyrbaraste alstren af Runebergs fosterlandskärlek.
I Borgå hade Runeberg haft tillfälle, både i staden och dess omnejd, att öka sin samling af minnen från 1808. Samma år han flyttade till Borgå, afled där R.O. v. Essen, Jackarby-generalen, hvars egenheter fortlefde i talrika anekdoter, af hvilka dikten med hans namn bevarat några. Hos Sucksdorffs i Lovisa sammanträffade skalden med general G.A. Ehrnrooth, 1808 major vid Savolax infanteriregemente, efter kriget divisionschef för finska militären och sedermera som pensionerad bosatt på sin egendom Sesta i Hollola, där han en gång, till harm för den livreklädda betjänten, skall hafva till sitt middagsbord inbjudit någon veteran från Savolaxbrigaden; äfven skall Ehrnrooth ej tålt, att bonden efter dåtida sed stod med hatten i hand, när han tilltalade honom: allt drag som kommit till användning i Fänrikens marknadsminne. Det djupaste intrycket mottog Runeberg från det Dunckerska hemmet på Kinttula, hos Zachris Dunekers son, possessionaten Gustaf Duneker, den tredje af Runebergs "läromästare i lifvet", som i hög grad synes hafva ärft fadrens egenskaper, hvarför Den femte juli kan betraktas som en hyllning åt den förre lika väl som den senare. Stycket upplästes af Runeberg vid ett besök på Kinttula 1855, då manuskriptet öfverlämnades som minnesgåfva åt Dunekers ännu kvarlefvande änka.
Äfven skaldens egna minnen gingo tillbaka till 1808, då han som fyraårig pilt i Jakobstad suttit på Kulneffs knä eller hört v. Döbeln vid björneborgarnes aftåg från staden med knuten hand fara ut mot Vår Herre, för den otjänliga väderleken, ett drag af fritänkaren, som Runeberg ännu på sin höga ålderdom hade i minnet under sina samtal med Strömborg.