När, böjd mot stafven i min matta hand,
Jag ser det rum, där inga sorger agga,
Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand
Som fordom mången afton till min vagga.
VID EN VÄNS DÖD.
Förgänglig var då den sälla lott,
Mig brydde;
Lik vårdagsfläkten den smekte blott
Och flydde.
Ack, ljuft jag drömde,
Jag mig förglömde;
Men snart kom den, som min glädje gömde
I grafven.
Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig,
Du flydda,
Du hör mig ej, du ej öppnar mig
Din hydda;
Min tår ej räcker,
Min suck ej väcker
Det bröst, som stoftet och natten täcker
I grafven.
Dock, ömma vän, fast för ödets slag
Jag dignar,
Min sorg är ljuf, och min smärta jag
Välsignar;
Ty du har vunnit
Och friden hunnit:
Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit
I grafven.
Ja, lycklig du, som din staf har fällt
Och somnat;
På jorden är blott det hjärta sällt,
Som domnat.
Mot ödet, tiden,
Mot stormen, striden,
Hur lugn är hvilan, hur djup är friden
I grafven!
Sof, sälla ande, från flärden skild
Och kvalen,
Sof sött som daggen, om kvällen spilld
I dalen;
Tills gryningsstunden
Bestrålar runden
Och väcker slumrarn ur morgonblunden
I grafven.
Det frö till lif, som i mänskan göms
Af ljuset,
I mörkrets fjättrar ej evigt glöms
I gruset.
Hvad döden fäller,
Han återställer,
Och knoppen blott, hvarur blomman väller,
Är grafven.
ÖFVER ETT SOVANDE BARN.
Hur säll i vaggans famn du hvilar än,
Hur obekant med villorna och flärden!
Din bädd—af modershand bereddes den,
Din ro—af syskon från den högre välden.