Som morgonlugnet kring en källas blå,
Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver;
Ty tidens vinge slog ej än därpå,
Och ödet gick ej än med storm däröfver.
Du ler:—o, röjdes dock en gång för mig
Den bild, som leker i ditt slutna öga!
Det är ej jorden än; som tjusar dig,
Det är ett minne från det fjärran höga.
Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott,
Med blommans lif att hjärtats lif förena!
I dina blickar härske slummern blott
Och drömmens ängel i din barm allena!
PÅ ETT BARNS GRAF.
Hvem mätte ut din strid så kort,
Säg, späda barn, som slumrat bort
Från jordens fröjd och smärta?
Dess vår du endast skåda fick,
Dock bodde tårar i din blick
Och oro i ditt hjärta.
Nu är ditt lugn dig återställdt,
Nu sofver du så djupt, så sällt,
Som under snö och ilar
Den fallna blomman hvilar.
Den lott är ljuf, den seger skön,
Att ren till dagens fulla lön
För morgonväkten fällas.
Ack, mången gick i sorgens dal,
Som såg det gry, betryckt af kval,
Och fridlös såg det kvällas,
Men kom ej såsom du likväl
Med ren och obefläckad själ
Vid Herrens vink ur kvalmen
Till skuggan och till palmen.
LIF OCH DÖD.
Lifvets ängel satt på skaparns högra arm,
Nedanför låg jorden i sin barndom än;
Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm
Ren den första synd, som växte opp på den.
Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då,
Straffande till jordens skuldbehöljda dal!
Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå,
Intet väsen fly förgänglighetens kval.
Och Guds sändebud flög ned till syndens land,
Svingande sin lia, som hans herre bjöd;
Och när stoftets son såg spåren af hans hand,
Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln Död.