Andan hos armén och allmogen bryter sig bjärt mot bakgrunden af en oduglig högsta ledning. Med en skärpa i bedömandet, som numera var hos Runeberg sällsynt, brännmärker han denna ledning i Konungen, Fältmarskalken och Sveaborg. En senare historieforskning har i någon mån låtit Adlercreutz dela ansvaret med Klingspor och betecknar Cronstedts handling blott som en hög grad af politisk ynkedom. Äfven Montgomery är i sitt omdöme mildare och använder ordet förräderi blott i en not. Själf medveten om sin skärpa, har Runeberg i bref till Montgomery som förklaring hänvisat på sin kärlek för armén, som han velat fritaga från ansvaret för missödena under kriget. Historiskt har han häri rätt; men ett dagtingande af samma art som på Sveaborg rådde ock bland landets ämbetsmän och präster, hvilka betjänade den inryckande fientliga militären med en tjänstvillighet, som skarpt kontrasterar mot den krigiska hållningen hos landets allmoge. Emellertid, i stället för att beakta detta, har Runeberg tvärtom i Olof Wibelius framställt ett föredöme af lojal patriotism bland ämbetsmännen och i friherrinnan Sofia Ramsay på Esbogård, som för fäderneslandet burit offret af två lofvande unga söner, ett föredöme af ädel själfförsakelse bland de bildade, som nog var ett undantag i den allmänna misströstan och undfallenheten. Men denna räknade Runeberg till det förgängliga i nationens lif, och han har äfven häri historiskt rätt. Ty medan den bildade klassen på förhand kapitulerade, fanns det en armé, som genom sina offer och sin pliktuppfyllelse räddade landets ära och landets framtid. Detta är det väsentliga i historien om 1808 års krig, och den anda, hvarur detta resultat framgick, återfinner man i Fänrik Ståls sägner; hvarför skulle det oväsentliga där förtjänat en plats?
Jämte det Sägnerna sålunda träffat kriget såväl i dess anda som yttre drag, framhålla de med bestämdhet dess hufvudgång och förnämsta bataljer, hvarigenom af kriget uppstått en totalbild, så fullständig, att Topelius i Helsingfors tidningar kunde utbrista: "Så skall fäderneslandets historia bibringas folket: det skall då lära känna sig själft bättre än genom alla historiska läroböcker". Måhända han redan då fick impulsen till "Fältskärens berättelser", som några år senare begynte utkomma.
Såsom inledningssång till Sägnerna står Vårt land, som skrefs redan 1846, trycktes i Fosterländskt album 1847, sjöngs vid särskilda tillfällen och på särskilda melodier, bland hvilka äfven en af Runeberg själf, men eröfrade sin plats som landets nationalsång först vid studenternas majfest 1848, då den sjöngs på Pacii melodi. Det var revolutionsåret, då Europas stora nationer planterade frihetens röda fana i sina hufvudstäder. I Finland gick det stillsammare till: studenternas fanor betecknade det glada, fredliga tåg, som från hufvudstaden öfver Långa bron rörde sig ut mot ängarna vid Gumtäckts herregård. På den uppresta estraden steg Fredrik Cygnaeus; pekande på aftonskimret i vikarna och på månen, som i vårnatten höjde sig öfver grantopparna, talade han om Finlands minnen och Finlands hopp, med maning att lefva och dö för detta land. Nu var det Vårt land uppstämdes, hufvudena blottades, och den fosterländska sången begärdes och sjöngs om och om igen, buren sen dess på samma melodi till tusen sinom tusen hjärtan i de tusen sjöars land. Skalden själf var vid denna minnesvärda fest hemma i Borgå, där han som gymnasiets rektor väntade Grot på rysk inspektion.
Det var den 13 maj 1848, den första dagen af Finlands februarirevolution; den andra var den 12 december, då ändtligen Fänrik Ståls sägner, första samlingen, utkom af trycket.
Den första upplagan af Fänrik Ståls sägner utgjorde 2,000 ex., hvilket då för tiden var betydligt nog. Förlaget för Finland hade öfvertagits af en yngre broder till den nyss aflidne bokhandlaren Öhman i Borgå, mot ett honorar af 500 rubel silfver. Men i sista ögonblicket fann denne affären riskabel och drog sig tillbaka med begifvande af Runeberg, som nu själf öfvertog förlaget. Det var den 14 december på morgonen, och det gällde att med den tidens kommunikationer få upplagan distribuerad till jul. Fru Runeberg, som skötte den praktiska sidan af saken, gaf sig ej tid att förtära något på hela dagen, förrän vid tedrickningen på kvällen, upptagen helt och hållet med att inpakettera och expediera den dyrbara julgåfvan, som de följande dagarna af poster och resande kringfördes i hela landet. Hennes broder, bergmästar Tengström i Helsingfors, fick emottaga en fora med 986 ex., hvartill han efter par dagar rekvirerade ytterligare 264, dessa dock för landsorten; närmare halfva upplagan åtgick i Helsingfors, där redan första dagen 325 ex. i boklådorna försåldes. I Borgå försåldes den första månaden omkring 200 ex. I Vasa klagades, att endast 50 ex. ditkommit strax efter jul och inom par dagar försålts: kunde man ock sedan få låna ett exemplar af någon bekant, så ville man dock själf ega denna dyrbara bok. På landsbygden var den litterära afsättningen trögare, men Fänrikarne nådde hastigt äfven dit; inom ett och ett halft år var upplagan slutsåld.
Gripande var det intryck, Sägnerna vid detta sitt första framträdande gjorde. Snellman i Kuopio, som ej erkände någon finsk nationallitteratur annat än på finska, skref till Runeberg, några månader senare: "Med tårar i ögonen och hjärtat fullt beslöt jag vid läsningen af Ståls sägner att sända dig en tacksägelse, så varm jag kände den böra vara. Detta beslut gick med många andra. Sak samma kan det vara, du har säkert tagit min glädje och tacksamhet med i vårt fosterlands allmänna". Lars Stenbäck i Vasa, som så strängt dömde all skaldekonst, läste dem åter och åter för unga och gamla: Montgomery skref från Umeå och proponerade genast brorskap och duskap med skalden: och hvad de öfriga veteranerna tänkte, som efter en så fullkomlig glömska nu fått öfver sig och sitt verk upprest ett monument, förmer än kopparns eller granitens, därom vittnar ännu i Runebergs hem i Borgå den stora silfverkannan med Finlands lejon på locket, som af dem och deras ättlingar skänktes åt Fänrik Ståls sångare.
Efter Sägnernas utkommande tvistade recensenterna i tidningspressen om huruvida de voro att hänföra till balladens eller romansens kategori, mera lyriska, episka eller dramatiska till sin art. I själfva verket har Runeberg i dem skapat en ny, modern diktform: poetiska berättelser, hvar och en ett helt för sig, med situationer och gestalter, versmått och ton omväxlande i fullkomlig frihet och dock förbundna allesamman till ett helt såväl genom sin gemensamma sagesman och sitt gemensamma ämne som ock genom den för dem alla gemensamma andan. Till form som innehåll äro Fänrik Ståls sägner ensamstående, hvarför ock d:r W. Eigenbrodt, Runebergs tyske öfversättare, som måhända djupare än någon främling från de stora kulturlanden lärt känna Runebergs hemland, kunnat beteckna dem som "en höjdpunkt af modern konst öfver hufvud", "den mest storartade patriotiska diktning som någonsin diktats".
Den väckelse, som börjat inom Lördagssällskapets krets, hade med Fänrik Ståls sägner omfattat hela nationen, sådan den representerades af sin bildade klass. I dem trädde hennes bästa traditioner fram och talade ett språk, som griper hvarje ofördärfvadt hjärta. De utgöra det lefvande beviset på nationens enhet och nationens rätt att vara till. Runeberg, säger G. Lagus, "har icke vädjat till några förgängliga dokumenter, som af de mäktige kunde förtrampas, han har grundat denna rätt på den djupa kraften hos folkets karaktärer, på kärleken till det land, som blifvit det beskärdt, och på den sedliga anda, som öfvervunnit hvarje bittert öde och gått segrande fram ur själfva nederlaget".
MELLAN SÄGNERNAS FÖRRA OCH SENARE SAMLING.
Sedan Krimkriget 1855 fört Nikolai I:s regeringssystem i grafven och Alexander II:s på tronen, hade en våg af den liberala strömningen i Europa omsider nått äfven Finlands aflägsna bygder. Våren 1856 presiderade kejsaren i Finska Senaten och framlade sitt program för landets utveckling, år 1861 sammanträdde januariutskottet och 1863, mer än ett halft sekel efter Borgå landtdag, landets till landtdag församlade Ständerrepresentation. Det nyväckta nationalmedvetandet, hittills bundet inom hjärtan och sinnen, trädde nu ut för att förverkligas i handlingens värld; den kulturella rörelsen öfvergick i en social och politisk, så storartad, som af små förhållanden i ett litet land kunde väntas. I handel och industri, i kanal- och järnvägsbyggnader, i folkskolor och lärda skolor, i tidningar och tidskrifter, i ämbetsverkens byråer, i kommunalstämmor och ständerförsamlingar, öfverallt skall man kunna spåra denna patriotiska anda, hvars djupaste och friskaste rötter vuxit i Runebergs diktning och Fänrik Ståls sägner. Det var vid denna tid generalguvernören grefve Berg, det försvinnande systemets representant, som nu fick afgå för en friare utvecklings kraf, fällde det betecknande yttrandet, att Fänrik Ståls imprimatur var censurens största misstag i Finland: att misstaget fördubblats, om detta imprimatur hade förvägrats, var en tanke utanför hans fattningskrets.