Denna tid, som för Runeberg infaller mellan de två samlingarna af Fänrik Ståls sägner, betecknar ett långvarigt uppehåll i hans poetiska produktion. Det var dock icke den politiska rörelsen i landet, som upptog honom. Runeberg ställde sig med afsikt främmande för all politik. Hans vistelse i Borgå, på sidan af hufvudstadslifvet, kom honom härvid till godo. Under Krimkriget, då kanonaden från Sveaborg skallrade i fönsterrutorna på Kroksnäs, fortsatte han där sitt vanliga skärgårdslif. Professor Ilmoni, som i regeringens uppdrag försökte i Sverige motverka den där på vissa håll uppflammande krigsifvern och dess beräkningar på en resning i Finland, hade uppmanat äfven Runeberg att i denna sak uppträda med en vederläggning. Men denne, som visserligen delade hela folkets lojala trohet mot en lojal monark, svarade afböjande. "Och därför, gode broder", tillägger han, "anser jag mig icke vara mindre varm för mitt fäderneslands intressen, jag vill blott icke direkt gripa uti dem, utan söka efter mitt mått befrämja dem genom att troget verka inom det lilla område, där jag arbetar". Också är det ett eget sammanträffande, att 1863, samma år som med landtdagarnes återinkallande det politiska lifvet tog sin början i Finland, Runeberg drabbades af det slaganfall, som för alltid förstummade hans lyra. Den ena epoken var afslutad, den andra begynte.
Äfven i språkfrågan ställde Runeberg sig och sin diktning utom striden, ehuru hans vänner uppmanade honom att uppträda och lägga sin auktoritet i vågskålen. Han följde med sympati arbetet för det finska språkets höjande, hvarförutom den högre odlingen ej kunde vinna allmännare spridning i landet; han bevarade äfven sin vänskap för Snellman, men ogillade bestämdt dennes nationalitetsteori, enligt hvilken landets bildade klass, då för tiden enbart svenskspråkig, var en nationen påförd främmande kast, som egde att i fosterlandets namn byta språk eller gå under. Också känner hans diktning ingen sådan national-åtskillnad. Den sociala åtskillnad, som där framträder mellan herremannaklass och allmoge, är bildningens och lefnadsvillkorens, icke språkets eller rasens. Hanna på prästgården, Augusta och majoren på herregården, Älgskyttarnes Herr kommissarie och hans husfru, alla representanter för den bildade svenskspråkiga klassen, umgås med den kringboende finskspråkiga allmogen så lätt och förtroligt, att det ej ens fallit skalden in att i dikten antyda tillvaron af skilda språk. I skildringen af allmogen är det flertaliga finskspråkiga elementet icke för honom något väsentligen annat än det fåtaligare svenskspråkiga. I Fänrik Ståls sägner, där folktyperna tecknats rikast, skall man väl förgäfves fråga, huruvida Runeberg mött dem under konditionstiden i inlandet eller bland kustbefolkningen vid Borgå. Sven Dufva, Munter och äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål: "Äfven jag är finne!" Så innerligt äro de vuxna ur den historiska traditionens anda, som utgör en nations väsentliga enhet och kännemärke och inför hvilken skiljemurar i härkomst och språk falla i grus".
Äfven beträffande Runebergs egen diktning, som hvarken då eller ens nu trängt ned till massan af nationen, kan man med fog påstå, att det ej varit skillnaden i språk, utan i bildningsvillkor, som härvid utgjort hindret. Hvarför skulle ej annars Finlands svenskspråkiga allmogebefolkning, för hvilken det språkliga hindret ej förefanns, hafva tillegnat sig densamma framför den finskspråkiga? Först sedan folkskolorna upptagit Fänrik Ståls sägner, har Runeberg begynt verka bland folkets djupare lager äfven på finska; under 1870-talet uppstodo genom samverkan af flere författare förträffliga finska öfversättningar, som tjänat äfven de finskspråkiga högre läroverken och den finskspråkiga bildade allmänhet, som ej läser Runeberg på hans eget språk. Men hvad hvarken språk- eller bildningsförhållanden hindra, är att Runebergs verk tillhöra Finlands nationallitteratur, så länge här en nation existerar.
Men om Runeberg icke af det rikare offentliga lif, som uppblomstrade i hans land, låtit sig bortryckas från sin diktning, så har dock hans tid på 50-talet varit af andra omständigheter splittrad.
Sedan skalden hvilat ut efter Sägnernas förra samling och äfven några nya tillkommit, inträffade sommarn 1851 hans svenska resa, hans enda färd utom hemlandets gränser. Han reste i sällskap med Duneker sjövägen öfver Helsingfors och Åbo och dröjde i Stockholm tolf dagar, i Uppsala två, emottagen med hedersbetygelser, som väl därförinnan icke kommit någon finsk man till del i utlandet. Det var dock icke hedersbetygelserna Runeberg sökte, utan hjärtan och tankar, och han fann dem till och med vid audienserna på slottet och vid de officiella middagarna, hos v. Beskow med notabiliteterna af Sveriges vittra och lärda samfund, på Hotel Fenix med riksdagsmän och litteratörer, men framför allt vid enskilda bjudningar och samkväm, där han lärde känna Stockholms litterära personligheter. I Uppsala, där han fem timmar å rad fick stå och höra på tal, utan att komma i samspråk med studenterna, gick han slutligen förtretad sin väg. Huru djupt hans verk trängt in äfven i Sverige, fick han under dessa dagar till fyllest erfara. Samhörighetskänslan mellan syskonländerna på hvardera sidan om Bottenhafvet, hvilken lidit någon afbräck under den finska nationens sträfvan att stå på egen botten, hade genom Fänrik Ståls sägner återknutits med den historiska traditionens starkaste band; Sverige är i dem representeradt af sådana män som v. Döbeln, Sandels, af Klercker, v. Schwerin, Wibelius: Äfven Runeberg själf härstammade från Sverige, där hans farfar verkade som kyrkoherde på Alunda prästgård i Uppland. Ärkebiskop af Vingård, som i sitt tal på Fenix berörde denna omständighet, antydde enskildt för Runeberg, att man gärna ville bereda honom plats i Sverige. Runeberg svarade: "Herr ärkebiskop, Finland är en fattig mor, som behöfver alla sina söner". Ännu på återfärden, som skedde norr ut öfver Kvarken, blef skalden firad i alla städer. Från Umeå följdes han af landshöfding Montgomery ned till Vasa, allt medan firandet fortgick. Också skrifver Runeberg från sistnämnda ort till sin hustru: "Den som vackert vore hos er tillbaka. Jag är gränslöst trött på all världens härlighet och längtar efter gröt, fisk och lugn på Kroksnäs".
En god del af året 1852 var Runeberg upptagen af att inreda den nya gård, han köpt sig sagda år, sedan den gamla vid Krämaregatan, där han bott i tretton år och skrifvit sina förnämsta dikter, blifvit för obekväm för den växande familjen. Den gamla gården har bevarats för eftervärlden i en akvarell af Albert Edelfelt; med sina vindskupor och sitt höga brutna tak låg den ett stycke på sidan om det gamla Borgå, där det med krokiga gator och gammaldags små rödmålade trähus från åstranden klättrar upp mot Borgbacken och domkyrkan. Runebergs nya hus, detsamma som af statsverket inlösts och nu vårdas i Borgå som en nationalegendom, ligger i den nya stadsdel, som uppvuxit nedanom gamla Borgå.
År 1853 var Runeberg som bäst i farten med Sägnerna, då han jämte Stenbäck och B.O. Lille oförmodadt kallades till ledamot i den förnyade psalmkommittén, som 1854 sammanträdde i Åbo med uppdrag att kläda den föråldrade svenska psalmboken i en tidsenligare dräkt. För Runeberg var detta uppdrag en medborgerlig plikt, som måste fyllas, hvad försakelse den än pålade honom; hans varma religiositet och vördnad för kyrkan gjorde dock äfven denna plikt för honom till en hjärtats sak. I Åbo åtskildes man med den öfverenskommelsen, att de tre poeterna hvar på sitt håll skulle utarbeta sitt förslag. Under tvenne år, medan Krimkrigets kanoner dundrade och ryska soldater voro inkvarterade i hans gård, satt Runeberg vid sitt psalmarbete med en trägenhet, som ingalunda var hans vana vid diktandet. Det drygaste arbetet medförde omarbetningen af de äldre psalmerna, men till dem har Runeberg lagt vid pass 60 egna, af hvilka väl en del återgifva mera kyrkans lära än skaldens, men flere äro diktade nr hans eget innersta. Hans varma tro på det gudomligas uppenbarelse i naturen och i ordet; hans glada förtröstan till Guds kärleksrika ledning och skydd; den innerlighet, hvarmed han fattar människans barnaförhållande till Gud: det är hvad som kännetecknar dessa klenoder i den svenska psalmdiktningen. "Min tid", skref han till v. Beskow i sitt majbref 1855, "har varit jämt delad mellan undervisningen å gymnasiet och psalmarbetet, så att dagarna liknat hvarandra som vattendroppar". Också var, när psalmkommittén åter sammanträdde i Åbo 1857, Runebergs förslag det enda, som låg färdigt till granskning. Det genomgicks nu "rad för rad och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes och jämkades med en sorgfällighet, som skonade hvarken person eller möda", berättar han för v. Beskow till julen samma år. Han tillägger: "En ovärderlig lycka för oss under allt tråk var, att vi alla tre voro hjärtans vänner från ungdomstiden och, fast jag själf säger det, hvarken otåliga eller fåfänga. Däraf kom också att icke minsta moln af osämja kylde den sommarvarma friden under vårt arbete och att minnet af denna tid nu kan vara oss outsägligt kärt". Betydande ändringar undergick Runebergs förslag icke. "Själfvaste Stenbäck, som naturligtvis känner de frommas fordringar på det nogaste, fröjdar sig öfver vårt arbete och påstår, att ingen med fog bör kunna hafva något att klaga öfver", skrifver han från Åbo till sin hustru.
Det färdiggranskade förslaget blef enligt kommitténs beslut tryckt till kyrkans jubelfest sommaren 1857, hvarvid förlagsrätten tillerkändes Runeberg. Detta beredde hans tacksamma landsmän tillfälle att åt skalden sammanbringa en nationalgåfva under formen af en aktieteckning för inköp af förlagsrätten i fråga, hvilken teckning, under ifrig anslutning från allmänhetens sida, inbragte den för dåtiden betydande summan af 72,000 mark i nuvarande mynt; hvarje tecknare erhöll ett exemplar af psalmboken, prydt med facsimile af Runebergs handskrift till psalmen N:o 223 jämte skaldens namnteckning. Runeberg, hvars knappa lektorslön ej mera motsvarade de stigande utgifterna i hans hem, äfven om författarhonoraren begynt något ökas, hade härigenom med ens befriats från ekonomiska bekymmer och vunnit en betryggad ålderdom.
Runebergs psalmförslag blef, emot all förmodan, icke antaget, utan omarbetades i en ny kommitté af Topelius' smidigare penna, tills det i sin nuvarande form stadfästes på kyrkomötet 1886. I den finska psalmboken ha Runebergs psalmer äfven kommit till användning.
År 1857 erhöll Runeberg, i följd af de omställningar skol- och gymnasieförordningen af den 7 april 1856 medförde, några år före uppnådd emeriti ålder afsked med full pension från sin lektorstjänst vid gymnasiet och fick således friare händer för sin diktning, en glad tilldragelse som han, enligt bref till v. Beskow, firade med att göra ingenting.