"Vår Herre", yttrade Runeberg vid denna tid, "har två väggar att föra människan till sig. Den ena gör han spak genom sin aga, den andra ödmjukar han genom sin öfverväldigande godhet. För mig", tillade han, "har han valt den senare vägen".

I sammanhang härmed kan nämnas Runebergs sätt att bära världsliga utmärkelser, kallelserna till medlemskap i lärda och vittra samfund, professorstiteln (1844), ordensdekorationerna både från den egna monarken och Sveriges, hvilka med hans stigande rykte i all större mått kommo honom till del. För flärdfri att pråla med dem var han ock för flärdfri att ostentativt visa dem tillbaka, när han ej kunde på förhand afböja dem. Däremot bar han icke med samma jämnmod extra ekonomiska förmåner af statsmedel, såsom det på silfverbröllopsdagen tilldelade studieunderstödet åt de äldre sönerna hvilket han ålade dem att afsäga sig genast efter aflagda examina. Ännu mera förtröt honom teologiedoktorsvärdigheten, som Lille i all välmening skaffat honom i anledning af psalmförslaget 1857, en grad hvilken hans vetenskapliga studier ingalunda motsvarade. Han "fräste som ett strykjärn", hvar gång det ämnet vidrördes, säger hans hustru. Ännu på sin sjukbädd kunde han vid minnet häraf skaka sin friska vänstra hand och förargad utbrista: "Sakramenskadt, de veta ej huru en karl skall vara!"

Strömborg, som redan nu begynt, efter sin utnämning till lektor i Borgå, att närmare umgås i det Runebergska hemmet, omnämner den glädje, hvaraf Runeberg strålade vid denna tid, då han blott känt behof af att vara lycklig och se andra lyckliga. Han lät sina idéer som sköna fåglar i skiftande gestalter flyga omkring sig och fägnade sig af att blott se dem, utan att ens söka fånga dem. För sina gäster, som åter från när och fjärran strömmade till hans hus, var han denna snillrika, varmhjärtade, anspråkslösa värd, som räckte till för alla och aldrig tycktes tröttna, huru än nattens timmar fortskredo. Men medan studenten sålunda var upptagen, fick fänriken åter i ensamheten röka sin mossa.

Runebergs tid upptogs dessa år äfven af nya upplagor af hans tidigare verk. Öfversättningarna till de stora kulturspråken befattade han sig icke med. I själfva verket hafva endast de tyska blifvit bestående, framför allt W. Eigenbrodts Runebergs epische Dichtungen, 1891, hvarmed hans förnämsta verk införlifvats med världslitteraturen, utan att dock tillsvidare hafva därstädes vunnit samma beaktande som Tegnérs.

Till vederkvickelse från dagens mångahanda hade Runeberg vid tiden för psalmdiktandet begynt egna sig åt en ny art af jakt, räffångst med brockar, en vintersport hvarvid han utvecklade stor ihärdighet och stor kännedom om räfvens natur och lefnadssätt, så att jaktbytet under årens lopp räckte till både för de tjuguåtta skinnen hans hustrus pälskappa och som underlag till gevären på väggarna i hans arbetsrum. "Måtte han blott inte göra af med sig med de där jaktfärderna", skrifver hans hustru helt orolig. "Genom snö och issörja, kärr och sanka ängar, allt går det med samma ifver, och med hans kolossala figur och 40 år är det ej mer detsamma som förr". Detta skrefs 1846; Runeberg var nu fyllda femtio.

Omsider uppnådde äfven den senare samlingens Sägner den förras antal af 17. Material hade Runeberg ej saknat, det tillsändes honom från många håll, särskildt af gamla veteraner eller deras ättlingar. Men ämnet hade dock begynt uttömmas, och hvarför skulle Runebergs sångmö nu mera än annars upprepa sig? Det långa uppskofvet medförde en märkbar skillnad mellan de bägge samlingarna. Förmågan att uppfinna situationer är väl lika stark i hvardera, men medan i den förra sägnen är anlagd på en enklare handling och mera summarisk i framställningen, äro i den senare detaljerna rikare, karaktärsteckningen mera individualiserad, och dikterna verka med starkare dramatiska effekter. Den utveckling mot det dramatiska, som Runebergs skaldskap under dessa år genomgick, har äfven här gjort sig gällande.

Till utgifningsåret hör Björneborgarenas marsch, som sjöngs första gången af studenterna i Kaisaniemi den första maj 1860. Den sista af Sägnerna är Landshöfdingen. Samlingens emottagande både i Finland och Sverige vittnar om huru Runebergs läsarekrets vuxit; han hade aldrig sökt publiken, men nu sökte publiken honom. Häftet trycktes hos Sederholm i Helsingfors, där det första exemplaret ficks färdigt 1860 den 13 december på aftonen; man slets därom i enskilda kretsar. Ännu sent på natten anropades förläggaren af fänrikens vänner, och när det följande morgon utan annons blef bekant, att samlingen fanns tillgänglig, blef boklådan formligen belägrad. I Sverige tala tidningarna om en "oerhörd", en "fenomenal" afsättning. Runebergs förläggare i Sverige, N.M. Lindh i Örebro, som nio år tidigare inköpt förlagsrätten till Runebergs samtliga föregående verk för 3,300 rdr, erlade för detta lilla häfte utan tvekan 6,000 rdr, ett honorar, som dittills ej uppnåtts af någon svensk författare, undantagandes Emelie Carlén. Inom ett år utkommo i Sverige och Finland fem upplagor på vid pass 25,000 exemplar; äfven för Danmark trycktes en särskild svenskspråkig upplaga.

Allmänheten hoppades på ännu en tredje samling Sägner, och i själfva verket tyckes Runeberg haft några i tankarna, särskildt en om Montgomery. Men hans sångmö kallade honom till nya uppgifter. "Åt Fänrik Stål har jag sagt ett långt, sannolikt evigt farväl", skrifver han till v. Beskow i majbrefvet 1862.

RUNEBERGS DRAMATISKA DIKTNING; HANS SJUKDOM OCH DÖD.

Mot slutet af Runebergs skaldebana inträdde en riktning mot det dramatiska, hvaraf spåren gå långt tillbaka. Redan de första åren i Borgå var Holberg hans älsklingsförfattare, och om hans intresse för Shakespeare vittnar hans uppsats af år 1842: Är Macbeth en kristlig tragedi? När Stjernström gästade Borgå, var Runeberg en af den uppburna skådespelarens ifriga åhörare. Den tröghet, hvarmed de sista Sägnerna uppstodo, har kanske ytterst sin förklaring i skaldens håg för en ny diktart.