Kanske på ett stormigt haf
Seglarn nu från böljans graf
Än med fruktan, än med hopp
Blickar mot din ledning opp.
Kanske i en bortglömd dal,
Ensamt lämnadt med sitt kval,
Söker nu ett krossadt bröst.
I ditt milda öga tröst.
Kanske att på dig som bäst
Någon trogen flicka fäst
Sina blickar, och begär
Att sin älsklings möta där.
Ser du seglarns kosa störd,
Låt den bli till rätta förd!
Ser du sorgen, kvald och glömd,
Håll din ljusa tröst ej gömd!
Men om du min flicka ser,
Sänd en vänlig stråle ner,
Sen du skrifvit i dess sken,
Att jag väntar längesen.
DEN DÖENDE.
Den långa natten gått till ända snart:
Blir icke hvalfvet redan ljust och klart,
Och får ej träskets snö ett högre sken?
Var det ej orrens rop, söm hördes ren?
När morgonsolen glöder innan kort
Och snön på taket börjar smälta bort,
Och droppa efter droppa ren jag ser
Förbi den öppna gluggen falla ner,
Och syrsan tystnat inne, och jag hör
Den muntra sparfven kvittra utanför,
Då hållen mig en annan säng beredd,
En kärfve halm, på stugans trappa bredd.
Ty jag vill ledas dit och hvila där
Och se, hur skön och glad naturen är,
Och fröjdas än en gång åt land och sjö
Och sen i våren, där jag lefvat, dö.