En berömmer ögats låga,—
Växten en, en annan hyn;—
Får jag ej min spegel fråga
Eller tro min syn?
Tittar jag i spegeln bara,
Ser jag själf dock mycket mer,
Än min hela friarskara
På en afton ser.
Ljuft det vore att berömmas,
Fast berömmet är en vind,
Skulle ej mitt hjärta glömmas
För min vackra kind.
Men för den blott ord man äger,
Blott för den är känslan gjord;
Ingen till mitthjärta säger
Ett förtroligt ord.
VID EN KÄLLA.
Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De växla i din våg.
Där kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.
Dock, där en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.
Nu åter en!—Den vill ej fly,
Den vandrar tungt sin stig;
Men, källa, mörk är denna sky,
Och den förmörkar dig.
Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl,