Om jag såg dig, om jag såg dig redan
Styra framom uddens björkar där,
Såg ett segel först och kände sedan
Purpurduken, som din flagga är!
Och du kom med några glada rader,
Af din syster skrifna, när du for,
Och du kom med "ja" ifrån din fader
Och en moderskyss ifrån din mor!
Hvarför skjuta opp vår lycka? Åren
Hinna väl med guld och håfvor än.
Kärleken har blommans art, och våren,
Endast våren är en tid för den.
Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen,
Där, som fågelns sällhet, vår kan gro.
Fast i toppen af den brända alen
Skulle jag med dig lycksalig bo.
SAKNADEN.
I skogen finns ej mer en gren,
Som löf och fägring bär.
Förbi är sommarn längesen
Och endast vinter här.
Ja, ute ser jag vinter blott
Och inne likaså;
Och om till världens slut jag gått,
Jag såge den ändå.
Blef lunden grön; blef nejden varm,
Blef dagen ljus och klar,
Låg kölden i min egen barm
Dock lika ödslig kvar.
O, du mitt ögas fröjd och vår,
Jag dig ej återser,
O, du mitt hjärtas sol, du går
Ej opp ur grafven mer.
Min själ var din, min känsla din,
Ditt lif var lif för mig.
Jag har blott saknan kvar som min,
Det andra for med dig.