Mitt bästa är att tyst vid hälln
Få minnas flydda dar,
Då brasan brinner ned och kvälln
Ej flere slöjder har.
VÅRVISA.
De komma, de komma,
De vingade skaror, som flytt,
Till lunder, som blomma,
Till sjöar, som ljummas på nytt.
Där stormarna ilat,
Hörs sången melodisk och ljuf,
Där drifvan har hvilat,
Bor glädjen och skönheten nu.
Blott kärleken fäster
En flykting från skyarnas rand,
Och himmelens gäster
Besöka blott leende land.
Mitt hjärta skall blomma,
Min känsla skall ljummas på nytt;
Kanhända de komma,
De vingade änglar, som flytt.
IDYLL OCH EPIGRAM.
DE FÅNGNA.
På den röda älfvens botten
Fiskade en gosse pärlor,
Fann en pärla, blå som himlen,
Och som himlens stjärna rundad.
Men en flicka låg i pärlan,
Och hon bad en bön och sade:
"Offra upp din pärla, gosse,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam blick i stället
Vill jag för min frihet skänka."
"Nej, vid Gud, min goda flicka,
Pärlan är för mycket dyrbar;
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre."
Flickan bräckte sakta skalet;
Morgonrodnan lik i fägring,
Sköt hon upp vid gossens sida;
Gyllne lockar skylde pannan,
Rosens hy på kinden glödde.—
Stum, i hennes skönhet fången,
Stod i trenne timmar gossen.
När den tredje timman slagit,
Bad han tyst en bön och sade:
"Offra upp din skönhet, flicka,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam tår i stället
Vill jag för min frihet skänka."