"Nej, vid Gud, du goda gosse,
Pärlan är för mycket dyrbar.
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre."
DEN TIDIGA SORGEN.
Rosen bröt du för din glada syster,
Vallmon höll du själf.
Rosen, flicka, tyder lif och kärlek,
Vallmon köld och död.
Anar du ej hjärtats fröjder,—eller,
Bleka ängel, säg,
Äger du vid femton år ett öde
Att beteckna ren?
FLICKANS ÅRSTIDER.
Flickan gick en vintermorgon
I den rimbeströdda lunden,
Såg en vissnad ros och talte:
"Sörj ej, sörj ej, arma blomma,
Att din sköna tid förflutit!
Du har lefvat, du har njutit,
Du har ägt din vår och glädje,
Innan vinterns köld dig nådde.
Värre öde har mitt hjärta,
Har på en gång vår och vinter:
Gossens öga är dess vårdag,
Och min moders är dess vinter."
LIKHET.
Hur många vågor bo på fjärden,
Hur många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly—och dröja kvar dock,
De tyckas dö—och födas åter,
Så skilda, och ändå så lika,
Så många, och ändå desamma!—
Ur samma sjö, af samma vindar
De höjas alla,
Ur samma bröst de höjas alla
Af samma kärlek.
FÅGELN.
Öppet är min flickas fönster;
Vore jag en okänd fågel,
In till henne strax jag flöge.
Mig i bur hon skulle sätta,
Fylla glaset där med vatten,
Fylla lådan där med hampfrö.
Men jag ville säga henne:
"Flicka, bort med frö och vatten!
Vet, din lilla muntra fågel
Dricker endast ömma tårar,
Lefver blott af smek och kyssar."