På silfvermolnets kant satt aftonstjärnan,
Från lundens skymning frågte henne tärnan:
"Säg, aftonstjärna, hvad i himlen tänkes,
När första kyssen åt en älskling skänkes?"
Och himlens blyga dotter hördes svara:
"På jorden blickar ljusets änglaskara
Och ser sin egen sällhet speglad åter;
Blott döden vänder ögat bort—och gråter."
FLYG EJ UNNAN.
Vill du veta, skälmska flicka,
Hur om hösten vakor fångas?
Jag skall vara fågelfängarn,
Du skall låtsa vara vaka.
Märk; hur fågelfängarn talar:
"Flyg ej unnan, sköna vaka,
Sitt på klasen trygg och stilla,
Snaran gör dig ingen skada,
Snaran vill din hals blott smeka."
Ha, din skalk, du lät dig fånga;
Kyss mig nu, så skall du slippa!
KYSSENS HOPP.
Där jag satt i drömmar vid en källa,
Hörde jag en kyss, på mina läppar
Sakta tala till en annan detta:
"Se, hon kommer, se, den blyga flickan
Kommer redan; inom några stunder
Sitter jag på hennes rosenläppar,
Och hon bär mig troget hela dagen,
Nänns ej smaka på ett enda smultron,
Att ej blanda mig med smultronsaften,
Nänns ej dricka ur den klara källan,
Att ej krossa mig mot glasets bräddar,
Nänns ej hviska ens ett ord om kärlek,
Att ej fläkta mig från rosenläppen."
KÄRLEKEN.
Bannande sin dotter, talte modren:
"Flicka, jag för kärleken dig varnat,
Och jag finner, att jag varnat fåfängt"
Dottren sade: "Var ej oblid, moder!
Stängde jag mig in, att undfly honom,
Flög han med hvart solgrand in i rummet;
Gick jag åter ut och rymde unnan,
Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt;
Slöt jag både ögon till och öron,
Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."