DEN FÖRÄNDRADE.
Fordom fick jag bannor hela dagen;
Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,
Än var håret fästadt opp mot regeln,
Aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.
Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,
Flicka, då du aldrig vill bli färdig?
Hur du städar dig! Det är förskräckligt!
Har du än ej speglat dig tillräckligt?"
Är mitt arma sinne då förtrolladt?
Hvem kan väl en sådan växling vållat?
"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,
Om ej ynglingen, kanske, och ringen."
DEN LÅNGA DAGEN.
Förr, när min vän var här,
Var mig en vårdag kort;
Nu, då han borta är,
Är mig en höstdag lång.
"Ack, hvad den dagen flyr!"
Säga de andra nu.
Jag: "Hvad den långsamma är!
O, att den ville fly!
Kommer ej kvällen snart,
Kommer ej nattens ro?"
BEHAGEN.
Jag blickar på tärnornas skara,
Jag spanar och spanar beständigt;
Den skönaste ville jag välja
Och sviktar dock ständigt i valet.
Den ena har klarare ögon,
Den andra har friskare kinder,
Den tredje har fullare läppar,
Den fjärde har varmare hjärta.—
Så finns ej en enda, som saknar
Ett något, som fängslar mitt sinne.
Jag kan ej en enda förskjuta;
O, finge jag kyssa dem alla!
AMOR.
Ej han sårade mitt hjärta,
Ej, som döda böcker lära,
Smög han fram med pil och båge.
All hans list var blott hans oskuld,
Skönhet var hans enda vapen.
"Söta gosse, vill du komma,
Är mitt hjärta varmt och öppet."
Och han lydde strax,—och sedan
Lika mån, som han att dröja,
Är jag själf att äga honom.