DEN LÄTTBÖJDE.
Där jag band på åkern gyllne kärfvar,
Stod den unge Adolf vid min sida,
Skäran höll han i sin hand, på renen
Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa.
Men i träsket, nedanför beläget,
Skrek i vassen nära stranden artan.
Stram till bössan sprang den käcke gossen;
Men jag fattade hans arm och sade:
"Låt den stackars artan vara, Adolf,
Låt för min skull den få vara ostörd!"
Genast ställde han sin bössa unnan
Och tog gladt som nyss till skäran åter.
Men jag tänker ofta i mitt sinne:
"Underlig är dock den vackra Adolf;
För ett vänligt ord från mina läppar
Lämnar han, hvad mest hans hjärta fröjdat;
För en hjärtlig blick af mina ögon
Gör han gärna, hvad hän skytt tillförne;
För en vänlig kyss, ett hjärtligt famntag
Tror jag att han kunde gå i elden."
DEN ENA STUNDEN.
Allena var jag,
Han kom allena;
Förbi min bana
Hans bana ledde,
Pan dröjde icke,
Men tänkte dröja,
Han talte icke,
Men ögat talte.—
Du obekante,
Du välbekante!
En dag försvinner,
Ett år förflyter,
Det ena minnet
Det andra jagar;
Den korta stunden
Blef hos mig evigt,
Den bittra stunden,
Den ljufva stunden.
TÖRNET.
Törne, du min syskonplanta,
Svept i vinterns is, försmås du,
Höljd af taggar, hatas du.
Men jag tänker: "Kommer våren,
Slår du ut i blad och rosor,
Och en växt finns ej på jorden,
Ljuf och älskad såsom du.
O, hur mången törnestängel
Står ej naken i naturen,
Som behöfde kärlek blott,
Blott en solblick af ett hjärta,
För att kläda sig i rosor
Och hvart väsens glädje bli."