Hvarför skall du trolös kallas,
Om nå'n gång du svek också?
Kunde blott du vara allas,
Säkert glömdes ingen då.
Nu, hur ville du förena
Allt, som brustit i sitt fall?
Öfvergifvas skall den ena,
Om den andra gynnas skall.
Ljusets lott och fridens gåfva,
Glädjen, hoppet, kärleken,
Allt, hvad lifvet bäst kan lofva,
Ägde jag och äger än;
Dig blott har jag sett försvinna,
Hvarje gång jag sökt dig nå;
Milda, svaga stoftgudinna,
Le en gång mot mig också!
HJÄRTATS MORGON.
Mörker rådde i mitt sinne,
Kallt mitt arma hjärta kändes,
Innan kärleken där inne
Af en vänlig ängel tändes.
Ser du solen efter natten
Strålande på fästet tåga,
Dimmor skingras, land och vatten
I ett helgonskimmer låga,
Ser du bilden af mitt hjärta;
Så dess första morgon grydde,
Så med fruktan, tomhet, smärta
Skuggan från dess världar flydde.
Sol, som lifvets natt förjagar,
Kärlek, om ett bröst du glömmer,
Hvartill dessa mulna dagar,
Som man utan dig fördrömmer,
Dessa dagar evigt like,
Dessa hopplöst långa stunder,
Detta lif i dödens rike
Utan ljus och utan under!
DEN TVIFLANDE.
O, hade jag ett ögonpar
Långt skarpare, än falken har,
En blick, som såg, ej stängd, ej skymd,
Igenom höjd och djup och rymd,