Ej pärlan, störst i hafvets skatt,
Juvelen, gömd i jordens natt,
Ej guldets spår i klyftans vrå
Mitt öga skulle söka då;
Min blick på hennes hjärta låg,
Den falska flickan genomsåg,
Den falska, som mig gäckar nu,
Än stel och hård, än vek och ljuf.
Är köld kanske i hennes barm,
Då hennes blick är blid och varm?
Är kärlek gömd i djupet där,
Då hennes blick mest kulen är?
För bönens suck går himlen opp,
För sorgen själf har jorden hopp;
För mig det blef min kärleks lott
Att tvifla och att tråna blott.
BRUDEN.
Kom, gode främling, sätt dig ned
Och hylla vid mitt tjäll,
Stör ej den tysta nejdens fred
I denna lugna kväll!
För sorgen ljuf dess stillhet är,
Ett brustet hjärta vakar här.
Se, där vid fjärdens nakna strand
En flicka skådar du;
Med pannan lutad mot sin hand
Hon sitter ensam nu;
Hon blickar stum mot land och sjö,
Och hvit är hennes kind som snö.
O, mången dag, o, mången natt
Hon synts, där nu hon är.
I går vid samma våg hon satt,
I morgon finns hon där.
Hon grät nå'n gång en tår förut,
Men längesen hon gråtit ut.
När kvällen kommer mild och klar,
När fläkten gjort sitt tåg
Och fjärden, lik en spegel, har
En himmel i sin våg,
Då sänker hon mot djupet ner
Sin stela blick och ser och ser.
Ibland, då vinden åter väcks
Och böljans yta rörs
Och glansen rubbas, spegeln bräcks
Och djupets himmel störs,
Hon lyfter tyst sitt öga opp
Och ser mot skyn, fast utan hopp.